”En karaktär” writing 101.6 swe

Hon sitter där på sjukhussängen, man kan se henne när man går förbi ute i korridoren. Ibland tittar hon upp, andra gånger sitter hon försjunken i tankar, eller med papper och penna. Det märks att hon försöker att bli bättre, hon vill att allting runtomkring henne skall fungera som det skall, men det går inte. Genom att rita blir hon av med en del av skulden. Skulden över att ha behövt lämna sin familj hemma, medan hon kan sitta där och göra ingenting.

Men det syns på henne att saker snurrar runt där uppe i den grå hjärnmassan. Hon tittar sig omkring och försöker fokusera på någonting annat än det som är just nu, fokusera på någonting hon kan påverka. Det är en försjunken min som hon visar, trots att hon ler när någon pratar med henne. Att hålla en god min, är någonting som hon lärt sig sedan barnsben. Den där masken. Som hon jobbar så hårt för att upprätthålla, för att den inte skall krackelera, har redan fått sina sprickor, de kom redan innan hon lades in på psyket. Men det var hon själv som upptäckte dem, ingen annan kunde se så djupt inom henne som hon själv. Väl medveten om vad som hände.

Så nu sitter hon där, benen dinglandes, på sängkanten. Funderande över hur morgondagen kommer att se ut, om hon kommer kunna rita av sig all den press hon har på sig själv.

Annonser

”Serially lost, part 3” writing 101.4

När masken går sönder

När tårarna börjar rinna ner för kinderna, då vet jag att det är kört. Det kommer inte att bli som vanligt om någon får se det. På ett sätt är det bra, då vet jag att jag slipper masken, i alla fall tillfälligt. Ofta är det tyvärr så, att jag sätter tillbaka den igen. Jag vill inte vara utan den, jag vill kunna ha ett leende på läpparna, eller åtminstone se lite gladare ut än vad jag kanske egentligen är. Alla behöver inte få se, hur det riktiga jaget ser ut hela tiden.

Jag vet, det kanske är fel, att låta den där masken komma upp igen, det är som att spela ett spel, som ingen kan vinna. För jag är medveten om att det är jag som förlorar på det i längden. Men det är svårt att låta bli,

Ett invand beteende är svårt att avsluta. Tyvärr tar det lång tid, och jag arbetar med att hitta tillbaka till mig själv, att få vara den jag egentligen är. Nu är det lång tid kvar, då jag har tagit ett par steg bakåt igen. Jag är inte den jag tidigare varit, jag har förlorat mig själv, men samtidigt hittat någon som kan vara jag, någonstans långt inne i mig.

 

Serially Lost 2 Writing 101.4

När sprickorna kommer fram

Jag hade mina sprickor, de bröt fram då och då, men oftast på kvällar och nätter. Det fanns sätt att döva dem med. Bland annat med killar. Genom att ha pojkvän för några veckor kunde jag känna mig älskad, och jag kunde älska. Sedan behövdes det inte så mycket mer. Inte just då. Efter mitt första förhållande, som varade i ett år, så var det jag som gjorde slut med killarna, oavsett hur intressanta eller ointressanta de var. För då var det inte någon annan som gjorde mig illa. Den första uppsägningen skedde vid det första förhållandet, och det var inte jag som gjorde det.

Jag var förkrossad, för vad var jag nu? Singel, mobilen åkte i väggen, jag gick åter igen ner mig, och masken blev på något sätt lite svagare och svårare att hålla. Har man en partner, behöver man inte så mycket annat. Jag behövde inte visa mig så mycket hemma, jag kunde på något sätt göra det jag ville, även om det kanske inte alltid var till det bästa.

Snabbt efter ett uppbrutet förhållande, så var jag inne i ett annat. Att vara singel var inte min grej, jag klarade mig inte själv. Jag vet idag att jag har en del personlighetsstörningar, och en av dessa heter osjälvständig personlighetsstörning, och jag tror att detta betydde mer då, än vad det gör idag. Jag behövde ha någon vid min sida, som sa till mig att jag var älskad, att det jag gjorde var bra, att jag faktiskt var någon. För i skolan var det inte lika lätt. Förutom under det sista året. Året då jag träffade en av mina allra bästa vänner, han som vet allt om mig, och kan läsa av mig på en gång.

När folk försvinner, finns de viktiga kvar

Han vet om hur jag har det, hur jag lever, och hur jag har fungerat, men ändå inte dömt mig för detta. Att han idag finns som en av de närmaste, är ett under. De andra från gymnasiet tappades av längs med vägen, man växer ifrån varandra och livet går vidare.

Jag skaffade barn ganska så snabbt, 26 timmar efter min egen 20års dag, kom dotra min till världen, vilket var helt underbart, samtidigt som det förändrade hela ens värld. De människor, som tidigare funnits vid min sida, försvann sakta men säkert, att prata i telefon, träffa folk och allt annat, blev mycket svårare när man levde i en annan del av sverige, vi var inte grannar ens på håll. Ny stad, nya möjligheter och nya svårigheter. Men ändå, så fanns han kvar. Då kanske vi inte hade samma kontakt, men efter några år på håll, hittade vi åter igen till varandra.

Nu är den röda tråden borta, jag svamlar, men ni får ta mig för den jag är, och orkar ni läsa, är det starkt gjort av er. 

Det är konstigt hur folk försvinner ur ens liv, kanske är det just de där små sprickorna som gör det. Jag har sett det påverka folk, hur mina sprickor kan göra att folk reagerar på ett sätt de själva inte trodde. Eller så vet de inte hur de skall hantera det som skett.

Jag åkte ner mig i en förlossningsdepression redan efter första barnet, men då var det ingen som fick veta det. Eller jo, en eller kanske två visste om hur jag egentligen mådde. Men jag visade det endast när jag var själv, för det var då jag kunde släppa masken, låta tårarna rinna längs med mina kinder och jag kunde tycka synd om mig själv. Kanske mest för att jag inte vågade visa någon hur jag egentligen mådde. För vem skulle bry sig?

Där var jag då. Inte redo att få hjälp, inte redo att låta folk komma mig så nära. Att skrämma folk. För folk kan bli rädda om de inser att någon mår dåligt, och vissa kan inte ta till sig hur det är, och andra vill inte ens försöka. För hur kan man hjälpa någon som mår så pass dåligt, men ändå inte hamna där själv?

Jag tror att det är så vissa tänker. Men kanske har jag fel. Nu har jag redan hunnit bli 30, men det är under de senaste åren, som folk verkligen har fått se den jag är, hur jag ser ut under masken som burits under flera år, nu börjar den spricka ordentligt, och jag ber om all den hjälp jag kan få. Men det tog mig 15 år, innan jag ens tagit det till mig på riktigt. För med en ordentlig mask, går det även att lura sig själv.

”Mina låtar” writing 101.3

Femton minuters skrivande, om det går snabbt i skallen går det även snabbt här. Men nu skall det inte handla om hur snabbt eller långsamt jag skriver. Det skall handla om tre låtar som betyder mycket för mig, och varför. Vissa saker kanske kan vara känsliga, men det är min historia, och mycket sitter kvar, oavsett hur mycket man glömmer, så finns små bitar kvar.

”Wonderful tonight” är en av de låtar som satt sitt spår, och som jag tillslut även lärde mig spela på gitarren. Jag köpte en gitarr endast för att kunna lära mig den låten. Helst så skall den spelas av bara en gitarr med en underbar röst till, men att lyssna på Clapton går också. Men det var länge sedan nu, och jag har glömt hälften tillsammans med gitarren som ligger i en av alla våra garderober. Där får den nog stanna ett tag, för nu är det för mycket runtomkring som stör. Det finns inte tid till att lära sig någonting sådant. Inte nu, jag måste bli bättre för att kunna spela den, måste kämpa hårdare. Tryckare, att få dansa till den, är någonting som jag saknar. En vacker dag, så kanske det kommer att bli så, men inte idag. Det behövs först en till person som kan spela den, så att jag kan dansa till den med min käraste.

”När hela världen står utanför” får bli nummer två. En låt som följt med sedan tonåren. Varför vet jag inte. Men kanske har det med att få vara sig själv. Att kärleken inte har några gränser, men att man också skall kunna stå för den.

”Blues för paranoia” har kommit det här året. Jag har fastnat för den, kanske för att jag låg inne, jag var paranoid och jag kunde känna igen mig i den texten. Oavsett vad jag försökte göra för att bli av med den, så stod paranoian där i dörren och ville komma in. Att jag försökte stänga till den, har ännu inte hjälpt. Jag är fortfarande paranoid, även om det nu är i mindre skala. Men släpper jag taget, låter jag dörren öppnas, så kommer den återigen förvärras. Jag känner det, jag kan känna hur den står där, bakom mig, inne i mig, och väntar, väntar, väntar. Tills den dag som jag är för svag att hålla dörren stängd. Då kommer hon närmare, tar sina steg in i mig, och då är jag åter igen där. Där jag tror att alla vill mig illa på något sätt, att folk snackar skit om mig, att de jag känner inte tror på mig eller på det jag säger. Felheten blir större och jag kommer att gå ner mig i det. Så den dörren skall hållas stängd. Nu och tillsvidare.

”Unlock the mind” writing 101.1 swe

Jag blundar, ögonen faller ihop och jag vet inte riktigt vad det är jag vill skall hända. Kanske har det redan hänt? Hur jag än vrider och vänder på det, blir ingenting som det skall. I 19 minuter till skall jag skriva. Skriva, skriva, skriva.

Kanske kommer det att hjälpa mig på traven, kanske kommer jag kunna reda ut saker som redan har hänt, eller så blir jag stillasittandes här, med ord som bara kommer. För varför skriva om någonting vanligt, när det går att skriva utan tankar. Orden far ut ur mina fingrar, och jag behöver knappt tänka på vad det som händer.

Det finns ingen röd tråd i detta, det finns bara ord som skall ut. Kanske skall jag skriva om helgen, kanske skall jag skriva om hur det är att vara jag en dag som denna, eller så blir det bara en hel det oriktigheter, saker som inte är riktiga.

Jag andas ut, känner hur luften fyller min mage, för det är så det måste vara nu. Jag har ångest, jag kommer inte klara av att fylla 20 minuter med text. Som ni ser, eller jag ser, så har det inte ens gått fem minuter. Hur skall jag då kunna fylla ut 20?

Dags att byta fokus, hitta på någonting, låta orden dra åt en bestämd riktning. Men vart, öst, söder, norr, väster? Kanske åt något helt annat. Andas. Det är inte stressigt, men att inte ha något mål, mer än att skriva det jag kan på 20 minuter, är ändå en ansträngning. På sätt och vis, önskar jag att jag skrev långsammare, slipper ni läsa mina blaha inlägg.

Strax över tio minuter kvar, klockan tickar sakta när jag vill att den skall gå snabbt, men det är väl så tiden brukar fungera. 20 minuter är lång tid!

varför inte skriva lite om mig själv, för alla er som är nya och inte hittat till min blogg tidigare. Jag kommer att skriva om hur min vardag ser ut, det kanske till och med ses på namnet. Det är min vardag, med mina tankar och känslor och det som sker runt omkring mig som sjukskriven med gränspsykotiskt tillstånd, ångest, tvång och diverse personlighetsstörningar. Depressionen är det faktiskt lugnt med för tillfället. Där emot kommer kanske fibromyalgin in i bilden ibland, då den påverkar min vardag väldigt mycket vissa dagar. Dock är det mest det psykiska som avgör mitt mående. Där kan det hända mycket under några få sekunder.

Jag har ett minne som en guldfisk, kanske sämre ändå, det är inte utrett än, och jag tror inte att det egentligen är så, men det har försämrats. Närminnet, ni vet det där som talar om för en vad som har hänt de närmaste timmarna, eller dagarna, är som bortblåst ibland. Jag lyckas sällan hålla kvar dem. Ställ en fråga till mig, så skall ni se att jag knappt kommer veta om vad jag har skrivit här.

Det är babbel, och ingenting annat. Visst, för det mesta skriver jag mer vettigt än vad jag kanske gör här. Men det måste också finnas en melodi i det som skrivs. Det skall kännas och låta rätt när det läses, finna sig till rätta i de vars dator de tillslut hamnar. För det är inte endast för mig jag skriver detta. Det är för alla de som vill veta någonting om mig, komma under min geggiga yta, och ta sig in i mitt tänkande.