2014-10-23.2

Vilken dag! Kan säga att jag är relativt trött efter alla turer fram och tillbaka. Till viss del, får jag kanske skylla mig själv som inte kollar upp saker och ting i förväg. Love gick med Lukas till tandläkaren på morgonen, jag åkte iväg till TIPS för läkarbesök och förnyelse av recept, än så länge gick allt smidigt. När jag sedan skall hämta ut mina recept, och i väntan på att Louice skall komma ner till centrum, så finns hälften av de tabletter jag skall ha, inte inne. Mitt högkostnadsskydd går ut idag, så jag ville gärna få tag på medicinen, idag, så jag slipper betala närmare 3000 kr för det jag skall ha. Sak samma, det fick vänta, för Louice skulle till tandläkaren hon också, bara för rutinkoll. Mediciner fick jag alltså lov att jaga efter detta.

Det visar sig att det finns på huddinge sjukhus. Jag blir inte ens förvånad, för varför åka ytterligare en gång till flempan? Jag har ju redan varit där en gång, så ännu en gång spelar väl ingen roll? Behöver jag säga att jag är lite trött i kroppen så här vid läggdags?

Men det är också sådant här som triggar mig. När stressnivån ökar, så kommer också alla paranoida tankar. Som han som satt bredvid mig och skrev i väntan på tåget i Flemingsberg, vad var det han skrev egentligen? Han satt och tittade på en massa folk, och skrev ner saker. Undrar om han skrev någonting om mig, det måste han nästan ha gjort, det kändes så. Varför tittar alla på mig, vad är felet med mig, varför måste de se på just mig.

Hem kom jag tillslut i alla fall, vilket kändes väldigt skönt. Och nu behöver jag inte lägga ut för hela högkostnadsskyddet nästa gång jag skall till apoteket. Utan kan ta det lite i sänder. Lite här, och lite där. För det är ingen billig medicin en får när en har ett gränspyskotiskt tillstånd, eller om det är psykotiskt (Läkarna har ännu inte satt någon diagnos på mig fullt ut, utan vi väntar ut och ser vad som händer). Jag skall i alla fall sänka stesoliddosen till en tablett, max två om dagen. Det känns bra, samtidigt så vet jag att det är den som gör att ångesten minskar lite. Men där har jag ju lergigan också, om det skulle behövas. Svagare, men fullt fungerande.

Vi får helt enkelt se vad som händer i framtiden. Skall tillbaka om två veckor, då skall det utvärderas.

Annonser

Serially Lost 2 Writing 101.4

När sprickorna kommer fram

Jag hade mina sprickor, de bröt fram då och då, men oftast på kvällar och nätter. Det fanns sätt att döva dem med. Bland annat med killar. Genom att ha pojkvän för några veckor kunde jag känna mig älskad, och jag kunde älska. Sedan behövdes det inte så mycket mer. Inte just då. Efter mitt första förhållande, som varade i ett år, så var det jag som gjorde slut med killarna, oavsett hur intressanta eller ointressanta de var. För då var det inte någon annan som gjorde mig illa. Den första uppsägningen skedde vid det första förhållandet, och det var inte jag som gjorde det.

Jag var förkrossad, för vad var jag nu? Singel, mobilen åkte i väggen, jag gick åter igen ner mig, och masken blev på något sätt lite svagare och svårare att hålla. Har man en partner, behöver man inte så mycket annat. Jag behövde inte visa mig så mycket hemma, jag kunde på något sätt göra det jag ville, även om det kanske inte alltid var till det bästa.

Snabbt efter ett uppbrutet förhållande, så var jag inne i ett annat. Att vara singel var inte min grej, jag klarade mig inte själv. Jag vet idag att jag har en del personlighetsstörningar, och en av dessa heter osjälvständig personlighetsstörning, och jag tror att detta betydde mer då, än vad det gör idag. Jag behövde ha någon vid min sida, som sa till mig att jag var älskad, att det jag gjorde var bra, att jag faktiskt var någon. För i skolan var det inte lika lätt. Förutom under det sista året. Året då jag träffade en av mina allra bästa vänner, han som vet allt om mig, och kan läsa av mig på en gång.

När folk försvinner, finns de viktiga kvar

Han vet om hur jag har det, hur jag lever, och hur jag har fungerat, men ändå inte dömt mig för detta. Att han idag finns som en av de närmaste, är ett under. De andra från gymnasiet tappades av längs med vägen, man växer ifrån varandra och livet går vidare.

Jag skaffade barn ganska så snabbt, 26 timmar efter min egen 20års dag, kom dotra min till världen, vilket var helt underbart, samtidigt som det förändrade hela ens värld. De människor, som tidigare funnits vid min sida, försvann sakta men säkert, att prata i telefon, träffa folk och allt annat, blev mycket svårare när man levde i en annan del av sverige, vi var inte grannar ens på håll. Ny stad, nya möjligheter och nya svårigheter. Men ändå, så fanns han kvar. Då kanske vi inte hade samma kontakt, men efter några år på håll, hittade vi åter igen till varandra.

Nu är den röda tråden borta, jag svamlar, men ni får ta mig för den jag är, och orkar ni läsa, är det starkt gjort av er. 

Det är konstigt hur folk försvinner ur ens liv, kanske är det just de där små sprickorna som gör det. Jag har sett det påverka folk, hur mina sprickor kan göra att folk reagerar på ett sätt de själva inte trodde. Eller så vet de inte hur de skall hantera det som skett.

Jag åkte ner mig i en förlossningsdepression redan efter första barnet, men då var det ingen som fick veta det. Eller jo, en eller kanske två visste om hur jag egentligen mådde. Men jag visade det endast när jag var själv, för det var då jag kunde släppa masken, låta tårarna rinna längs med mina kinder och jag kunde tycka synd om mig själv. Kanske mest för att jag inte vågade visa någon hur jag egentligen mådde. För vem skulle bry sig?

Där var jag då. Inte redo att få hjälp, inte redo att låta folk komma mig så nära. Att skrämma folk. För folk kan bli rädda om de inser att någon mår dåligt, och vissa kan inte ta till sig hur det är, och andra vill inte ens försöka. För hur kan man hjälpa någon som mår så pass dåligt, men ändå inte hamna där själv?

Jag tror att det är så vissa tänker. Men kanske har jag fel. Nu har jag redan hunnit bli 30, men det är under de senaste åren, som folk verkligen har fått se den jag är, hur jag ser ut under masken som burits under flera år, nu börjar den spricka ordentligt, och jag ber om all den hjälp jag kan få. Men det tog mig 15 år, innan jag ens tagit det till mig på riktigt. För med en ordentlig mask, går det även att lura sig själv.