ångest

2014-11-24

Nu är ångesten hög. Jag kommer varken kunna ta mig och simma eller till hallunda. Det finns inte en chans idag. Tyvärr. Jag är medveten om att det är jag som skadas mest av detta, eller även Lukas faller mellan stolarna idag. Men jag har bett sköterskan på Prima att ringa upp, så vi i alla fall kan prata. Att sätta sig på en buss, är inte någonting som jag klarar av idag. Det finns inte någon chans till det. Hur mycket jag än vill, så är klumpen i magen emot mig, skriker och har sig, utan att det hörs utåt. Men jag hör det, och jag kan inte motsätta mig det.

Annonser

Ett litet förlåt

2014-11-22

Det skriker i mig för tillfället. Jag vet inte vad jag skall göra, vad jag kan göra, hur jag skall göra någonting. Det spelar ingen roll vad jag tar för mig, rätt som det är så kommer rastlösheten, och då klarar jag inte av att göra någonting. Jag blir sittandes som ett fån, utan att få någonting gjort, utan att kunna tänka, utan att kunna fungera eller fundera ut någonting som jag skulle kunna göra. Det blir en blockad, en blockad för de få tankar som finns där inne. Och så får jag huvudvärk istället.

Jag verkligen hatar när det blir så. För då kan jag inte heller skriva den mängd jag vill göra. Det blir bara kortare texter, utan någon som helst vettig innebörd.

Förlåt.

Åter igen, denna ensamhet

2014-11-19.2

Nu känns det sådär ensamt igen. Oavsett vad jag gör, så spelar det ingen roll. Det är kallt och ensamt. Hur kommer en ur någonting sådant, när en är fast i det hela? Jag har inte kommit på någonting än, det känns som att det kommer ta tid att bryta bubblan, speciellt som den är på väg att sluta sig igen, sluta sig lite mer än tidigare, och snabbt går det.
Jag har fått svårt att ta mig utanför dörren, igen. Jag vet inte varför det blir så, det bara kommer. Självklart går jag ut med hunden, men utöver det. Att komma ner till centrum, eller åka iväg någonstans. Jag känner hur det knyter sig i magen bara av att tänka på det. Så har det inte varit förut, inte till den graden. Inte så här pass. Jag hoppas att nästa vecka blir bättre, att nästa vecka har lite mer att ge, att jag faktiskt kan samla mitt mod och ge mig iväg.

Känslan av ensamhet är jobbigt. För samtidigt som en känner sig ensam, vet en om att det är flera som finns vid ens sida och som försöker göra det bästa av situationen. Men ändå så är känslan så påtaglig under dagarna, att det kan driva en till vansinne

En uppdatering

2014-11-17

Nu har det åter igen gått ett par dagar sedan jag skrev sist. Vet inte om det hänt så mycket nytt. Troligtvis inte. Har kommit igång med att baka, utan att det tar 45 minuter att få ihop en smet. Kanske för att jag mycket kan köra på egna mått, och inte behöver läsa mig till hur det skall göras. Jag har fortfarande problem med närminnet, och det känns lite som att det varken blir bättre eller sämre.

Jag försöker fortfarande med att lyckas skriva lika snabbt på datorn som jag tidigare kunnat, utan att trycka dubbelt, eller mellanslag mitt i ett ord, eller vad det nu kan vara. Det blir fel oftare nu än tidigare, och jag misstänker att även det har med psykosen att göra.

Vilka problem va? Nä.. men detta är bara de små, de som märks minst utåt, men det som stör mig väldigt mycket. De större, är mer synliga, märks mycket mera utåt och inåt.

Väntar ut tiden

2014-11-10

Sitter och väntar ut tiden, på att den skall gå, på att få komma igång, för att få komma iväg. Det är inte lätt. Att sitta och göra ingenting, trots att det finns saker att göra. Jag skulle kunna plocka i hallen, för där ser det förjäkligt ut, eller så skulle jag kunna plocka här inne, i vardagsrummet. Men ingenting känns som att det passar mig just nu. Jag vet inte vad jag vill göra, var jag skall börja, eller hur jag skall gå till väga.

Om en timme, lite mer, måste jag gå. Jag skall träffa läkare, kontaktperson och arbetsterapeuten. Se vad de alla har att säga om mitt tillstånd. Om hur vi skall gå vidare, hur medicineringen kommer fortsätta se ut. Jag vet ingenting just nu. Sjukskrivningen skall förlängas, så mycket vet jag just nu. Men det är en mindre sak i det hela. Det finns saker som är så mycket viktigare än sådant som märks just nu.

Vissa skulle kanske inte säga att jag är så sjuk som jag tror att jag är, men sedan är inte det heller personer som träffar mig dagligen, som ser mig i det vardagliga. Där det svåra ligger. För hur svårt skall det vara att överleva en vardag, själv? Det är många människors dröm att få vara hemma, utan att vara dödsjuk. Men när det är på gränsen till att man är inlagd, då är det inte så kul att försöka få vardagen att gå, att få sig själv att orka, ta sig i kragen, eller bara göra saker och ting som behövs fixas till. Det är inte så lätt, att förstå sig själv i dessa situationer heller. För varför reagerar en som en gör?

En morgon i realtid

2014-11-10

Barnen sitter i hallen, bråkar. Louice har gått in på rummet, och tänker inte gå ut förens Lukas har gått. Lukas kastar skor och annat på Louice så fort hon visar sig. Skriker saker till henne, kallar henne för ord som jag inte använder, som jag aldrig har använt. Jag vet var de kommer ifrån, han är ärlig och säger var ifrån de kommer. Nu kallar de varandra för puckade, dumma i huvudet, att de skall hålla käften. Och jag är maktlös. Totalt. Det är ingen utav dem som lyssnar på mig.

Oavsett om jag säger att de kommer att komma försent, så är det ingenting som spelar någon roll, inte för någon av dem.

Det är såhär en morgon ser ut. I realtid..

Jag behöver tips, på hur man kan göra morgonen lättare, för alla..

Att somna ifrån livet

2014-11-09

Att somna ifrån att hämta sin dotter från kalas, tror jag inte att det är så många som lyckas med. Jag gör det. Någon som finner det förvånande? Pinsamt kan jag säga att det var. Att upptäcka att klockan är så pass mycket som den är, att kalaset slutade för 30 minuter sedan och att jag har flera missade samtal på mobilen, tyder på att en är väldigt trött. Hon kom hem i alla fall. De körde hem henne. Tror att jag sovit i några timmar vid det här laget, och det är dags för alla barn som är vakna att ta sig till sina sängar. Vid halv ett, natten till idag, efter att jag åter igen somnat i soffan. Upptäcker jag att Lukas fortfarande är vaken, och ligger och tittar på film inne hos sig. Sicken pli på barnen jag har. Sicken pli på mig själv jag har. Jag kan lova att jag i förmiddags ringde och bad så hemskt mycket om förlåtelse för gårdagen och att jag skämdes över det inträffade.

Jag vet varför jag var så pass trött. Vi hade tidigare under dagen varit och firat min syster. Det var folk där, min fader och Maria, Max och Rebecca, Linn med barn, och så mina två stora. Och mormor, inte att förglömma. Det räckte, det var tillräckligt att hålla sig väl med, och lyssna till. Jag var helt slut när vi åkte där ifrån.
Kanske syns det inte utåt, men det känns. Huvudet blir på något sätt tomt, och tankarna går inte att styra upp eller sortera. Allt tas in. Sådant gör en trött, sådant gör att jag somnar i soffan på kvällarna, sådant gör att jag inte orkar lika mycket längre.

Men i övrigt har det varit en bra helg. En seg helg, på ett bra sätt. Även om jag idag haft hög ångest för att Love har städat, och jag inte har kunnat hjälpa till. Det har bara inte fungerat för mig.

Idag är en sådan där dag..

2014-11-05

Idag är en sådan där dag, då det bara skriker i mig. Oavsett vad jag gör, eller inte gör, så skriker det i mig att jag måste göra någonting annat. Ångesten är hög, högre än vanligt, och det finns inte mycket som hjälper. Kanske kommer den att ge med sig, kanske är det såhär som dagen kommer att vara.
Snart är det dags att ta medicin i alla fall, jag hoppas att jag kan hålla ut till dess, jag måste sysselsätta mig. Men virknålen har försvunnit, att rita fungerar inte idag, och jag har ingen fantasi på vad som skall göras, eller hur det skall göras.

Att baka, ja, nä. Det pallar jag inte. Vika tvätten kanske? Nä, inte nu, det skriker för mycket i kroppen för att göra det.

Skriva av mig, visst det fungerar, men inte i längden. Inte hela tiden. Jag har inte tillräckligt för att skriva konstant. Inte nu.

Det där detta som boendestödet och jag måste jobba med. Vad jag skall göra de dagar då jag inte har någon här, hur jag skall lägga upp dagen, vad som skall göras, och när det skall göras. Kanske skriva någonting om det, göra scheman. Jag vet inte. Allt jag vet, är att det inte fungerar som det borde just nu. Ingenting fungerar som det skall, och där är även jag inräknad. För jag är ofungerande i många avseenden. Det är så livet är just nu. Det krävs inte mycket för att rubba mina cirklar.

Mycket och ingenting

2014-11-05

Nu har alla gett sig iväg, och borde vara där de skall vara. Nästan. Själv väntar jag på att tiden skall gå. Jag skall ge Laika mat, och jag skall se till att hon kommer ut på en ordentlig promenad innan kvart över nio. Då måste jag gå. Idag är det träff med arbetsterapeuten, vi skall fortsätta där vi avslutade sist. Inte för att jag kommer ihåg vad det var. Hjälpmedel kanske. Gå igenom Sigvardstavlan som ännu inte har kommit. Kolla på fler hjälpmedel. Se vad som kan passa mig och inte. Kanske är det de vi skall göra.

Klockan tickar, och jag hänger inte med i dess sekunder och minuter. Det är konstigt, för egentligen borde det vara lätt att ha en någorlunda tidsuppfattning, men det finns inte nu. Måste ställa timstocken så att jag vet hur länge jag kan göra saker. Se prickarna försvinna medan tiden går.

Ta en sak i taget. Inte det lättaste alla gånger. Men försöka.

Idag skall vi även till RSMH, jag och boendestödet. Vi skall kolla om det kanske kan vara något för mig, att åka dit varje onsdag. Kanske kan det passa. Att få komma dit, vara kreativ, göra något verkligt, med folk runtomkring som vet hur livet kan vara. Och jag hoppas att det skall vara lättare att ta sig dit själv, än vad det var till badhuset.

Orsaker till att jag inte kan

2014-11-03.3 – 2014-11-04 Olika orsaker

Många av er, undrar säkert hur det kommer sig att paranoian, ångesten och allt annat, bara kan slå till utan förvarning. Men det är så det är. Jag känner inte alltid att den kommer smygande, utan märker det först, när det nästan är för sent för att stoppa.

I morse hade jag tankar på att jag skulle försöka bli inlagd, för att jag inte klarar av vardagen här hemma själv, jag klarar knappt av att lämna barn på dagis utan att känna mig svag, uttittad, förföljd osv. Men samtidigt så vet jag att jag måste bekämpa det. Vissa dagar går det bara inte att göra det. Jag känner det så starkt i hela mig, ångesten är på topp, och jag vet inte vart jag skall ta vägen.

Samtidigt som det gör saker värre för mig, är det inte bara jag som påverkas av det hela. Love påverkas, familjen i sig påverkas. Och det känns som att jag är på väg att isolera mig igen. Jag vill inte, jag försöker att bekämpa känslan av att allt utanför är fel, och jag vet att ingenting är fel. Där emot är känslorna så starka att jag lurar mig själv. För det är ju det som det hela är. Olika sätt att lura sig själv. Att jag befinner mig i någon annans kropp, är också en känsla som börjar komma tillbaka, att det inte är mina händer. Men jag skall klara detta. Jag skall inte bara låta tiden gå utan jag skall ta tag i detta, snarast möjligt. Jag måste strukturera upp mina dagar bättre. Så jag vet vad Jag skall göra, och när.

Med tavlan som kommer om några dagar, så blir det mycket lättare. Då kan jag se det, helt och fast på tavlan, vad jag skall göra, när jag skall göra det.