ångest

2014-11-24

Nu är ångesten hög. Jag kommer varken kunna ta mig och simma eller till hallunda. Det finns inte en chans idag. Tyvärr. Jag är medveten om att det är jag som skadas mest av detta, eller även Lukas faller mellan stolarna idag. Men jag har bett sköterskan på Prima att ringa upp, så vi i alla fall kan prata. Att sätta sig på en buss, är inte någonting som jag klarar av idag. Det finns inte någon chans till det. Hur mycket jag än vill, så är klumpen i magen emot mig, skriker och har sig, utan att det hörs utåt. Men jag hör det, och jag kan inte motsätta mig det.

En uppdatering

2014-11-17

Nu har det åter igen gått ett par dagar sedan jag skrev sist. Vet inte om det hänt så mycket nytt. Troligtvis inte. Har kommit igång med att baka, utan att det tar 45 minuter att få ihop en smet. Kanske för att jag mycket kan köra på egna mått, och inte behöver läsa mig till hur det skall göras. Jag har fortfarande problem med närminnet, och det känns lite som att det varken blir bättre eller sämre.

Jag försöker fortfarande med att lyckas skriva lika snabbt på datorn som jag tidigare kunnat, utan att trycka dubbelt, eller mellanslag mitt i ett ord, eller vad det nu kan vara. Det blir fel oftare nu än tidigare, och jag misstänker att även det har med psykosen att göra.

Vilka problem va? Nä.. men detta är bara de små, de som märks minst utåt, men det som stör mig väldigt mycket. De större, är mer synliga, märks mycket mera utåt och inåt.

Väntar ut tiden

2014-11-10

Sitter och väntar ut tiden, på att den skall gå, på att få komma igång, för att få komma iväg. Det är inte lätt. Att sitta och göra ingenting, trots att det finns saker att göra. Jag skulle kunna plocka i hallen, för där ser det förjäkligt ut, eller så skulle jag kunna plocka här inne, i vardagsrummet. Men ingenting känns som att det passar mig just nu. Jag vet inte vad jag vill göra, var jag skall börja, eller hur jag skall gå till väga.

Om en timme, lite mer, måste jag gå. Jag skall träffa läkare, kontaktperson och arbetsterapeuten. Se vad de alla har att säga om mitt tillstånd. Om hur vi skall gå vidare, hur medicineringen kommer fortsätta se ut. Jag vet ingenting just nu. Sjukskrivningen skall förlängas, så mycket vet jag just nu. Men det är en mindre sak i det hela. Det finns saker som är så mycket viktigare än sådant som märks just nu.

Vissa skulle kanske inte säga att jag är så sjuk som jag tror att jag är, men sedan är inte det heller personer som träffar mig dagligen, som ser mig i det vardagliga. Där det svåra ligger. För hur svårt skall det vara att överleva en vardag, själv? Det är många människors dröm att få vara hemma, utan att vara dödsjuk. Men när det är på gränsen till att man är inlagd, då är det inte så kul att försöka få vardagen att gå, att få sig själv att orka, ta sig i kragen, eller bara göra saker och ting som behövs fixas till. Det är inte så lätt, att förstå sig själv i dessa situationer heller. För varför reagerar en som en gör?

Att somna ifrån livet

2014-11-09

Att somna ifrån att hämta sin dotter från kalas, tror jag inte att det är så många som lyckas med. Jag gör det. Någon som finner det förvånande? Pinsamt kan jag säga att det var. Att upptäcka att klockan är så pass mycket som den är, att kalaset slutade för 30 minuter sedan och att jag har flera missade samtal på mobilen, tyder på att en är väldigt trött. Hon kom hem i alla fall. De körde hem henne. Tror att jag sovit i några timmar vid det här laget, och det är dags för alla barn som är vakna att ta sig till sina sängar. Vid halv ett, natten till idag, efter att jag åter igen somnat i soffan. Upptäcker jag att Lukas fortfarande är vaken, och ligger och tittar på film inne hos sig. Sicken pli på barnen jag har. Sicken pli på mig själv jag har. Jag kan lova att jag i förmiddags ringde och bad så hemskt mycket om förlåtelse för gårdagen och att jag skämdes över det inträffade.

Jag vet varför jag var så pass trött. Vi hade tidigare under dagen varit och firat min syster. Det var folk där, min fader och Maria, Max och Rebecca, Linn med barn, och så mina två stora. Och mormor, inte att förglömma. Det räckte, det var tillräckligt att hålla sig väl med, och lyssna till. Jag var helt slut när vi åkte där ifrån.
Kanske syns det inte utåt, men det känns. Huvudet blir på något sätt tomt, och tankarna går inte att styra upp eller sortera. Allt tas in. Sådant gör en trött, sådant gör att jag somnar i soffan på kvällarna, sådant gör att jag inte orkar lika mycket längre.

Men i övrigt har det varit en bra helg. En seg helg, på ett bra sätt. Även om jag idag haft hög ångest för att Love har städat, och jag inte har kunnat hjälpa till. Det har bara inte fungerat för mig.

Idag är en sådan där dag..

2014-11-05

Idag är en sådan där dag, då det bara skriker i mig. Oavsett vad jag gör, eller inte gör, så skriker det i mig att jag måste göra någonting annat. Ångesten är hög, högre än vanligt, och det finns inte mycket som hjälper. Kanske kommer den att ge med sig, kanske är det såhär som dagen kommer att vara.
Snart är det dags att ta medicin i alla fall, jag hoppas att jag kan hålla ut till dess, jag måste sysselsätta mig. Men virknålen har försvunnit, att rita fungerar inte idag, och jag har ingen fantasi på vad som skall göras, eller hur det skall göras.

Att baka, ja, nä. Det pallar jag inte. Vika tvätten kanske? Nä, inte nu, det skriker för mycket i kroppen för att göra det.

Skriva av mig, visst det fungerar, men inte i längden. Inte hela tiden. Jag har inte tillräckligt för att skriva konstant. Inte nu.

Det där detta som boendestödet och jag måste jobba med. Vad jag skall göra de dagar då jag inte har någon här, hur jag skall lägga upp dagen, vad som skall göras, och när det skall göras. Kanske skriva någonting om det, göra scheman. Jag vet inte. Allt jag vet, är att det inte fungerar som det borde just nu. Ingenting fungerar som det skall, och där är även jag inräknad. För jag är ofungerande i många avseenden. Det är så livet är just nu. Det krävs inte mycket för att rubba mina cirklar.

Orsaker till att jag inte kan

2014-11-03.3 – 2014-11-04 Olika orsaker

Många av er, undrar säkert hur det kommer sig att paranoian, ångesten och allt annat, bara kan slå till utan förvarning. Men det är så det är. Jag känner inte alltid att den kommer smygande, utan märker det först, när det nästan är för sent för att stoppa.

I morse hade jag tankar på att jag skulle försöka bli inlagd, för att jag inte klarar av vardagen här hemma själv, jag klarar knappt av att lämna barn på dagis utan att känna mig svag, uttittad, förföljd osv. Men samtidigt så vet jag att jag måste bekämpa det. Vissa dagar går det bara inte att göra det. Jag känner det så starkt i hela mig, ångesten är på topp, och jag vet inte vart jag skall ta vägen.

Samtidigt som det gör saker värre för mig, är det inte bara jag som påverkas av det hela. Love påverkas, familjen i sig påverkas. Och det känns som att jag är på väg att isolera mig igen. Jag vill inte, jag försöker att bekämpa känslan av att allt utanför är fel, och jag vet att ingenting är fel. Där emot är känslorna så starka att jag lurar mig själv. För det är ju det som det hela är. Olika sätt att lura sig själv. Att jag befinner mig i någon annans kropp, är också en känsla som börjar komma tillbaka, att det inte är mina händer. Men jag skall klara detta. Jag skall inte bara låta tiden gå utan jag skall ta tag i detta, snarast möjligt. Jag måste strukturera upp mina dagar bättre. Så jag vet vad Jag skall göra, och när.

Med tavlan som kommer om några dagar, så blir det mycket lättare. Då kan jag se det, helt och fast på tavlan, vad jag skall göra, när jag skall göra det.

Slänger in lite paranoia

2014-11-03.2 paranoia

Smygande kommer den. Jag vet först inte vad det är som är på väg att hända. Vill ha allting tyst här hemma. Ingenting får höras, jag får inte föra något ljud. Det är som att jag är rädd för något. Men det är också så det är. Paranoian sätter sitt grepp i mig, och jag är rädd för det mesta. Att det skall knacka på dörren, att det skall ringa i telefonen, och så vidare. Kanske att det skall komma någon läskig post, det är svårt att förklara, för den som aldrig har varit där. Och inte heller handlar det om endast detta. Detta är den paranoia som jag upplever när jag är inne, en del av den. Mycket kretsar kring det som är utanför lägenheten, vänner och familj dras med in i detta. Och det är svårt att låta bli att fundera kring vad folk har för åsikter, tankar och känslor kring mig, mitt utseende, mitt beteende, mitt sätt att vara. För allt jag gör, när jag är i detta tillstånd, är fel.

Jag gillar det inte.. inte det minsta! Men än så länge, finns det inte något bra sätt att få bort den..

Hur gör man

2014-11-03

Jag hamnar sittandes med virkningen i handen, kan inte göra något. Jag vet att om 30 minuter skall jag egentligen vara i badhuset, men det kommer inte att ske, inte idag. Kroppen värker, och ja det kanske skulle vara bra att gå dit ändå, ögonen sluter sig sakta, och jag känner mig psykiskt slut. Orken finns inte.

Jag och Laika spenderade en 45 minuter i hundgården. Det slutade med att hon såg ut som en helt annan ras, och var tvungen att få sig en dusch. Allt är inte borta än, så idag blir det duschterapi. Både för henne och för mig.

Trött och slut, sliten, och vet inte vad jag skall göra för att bryta mönstret idag. Om det ens finns något mönster att bryta. Vila, är vad kroppen säger till mig, men hur vilar man utan att göra någonting? Utan att hamna med händerna upptagna med virkningen, målningen eller vad det nu må vara.. Hur gör man?

Det där med mornar

2014-10-29

Kan en bli mer galen, än när mornarna inte fungerar som sig bör? Den ena säger fula saker, den andre skall inte göra någonting, och den första fortsätter att säga, slå och hålla på. Detta gör att det blir ett antal sms varje morgon, om att saker och ting inte går som planerat om morgonen. Att komma iväg i tid till skola/fritids, är alltid ett slag emot klockan. Tiden vill inte som vi, och allt går extra snabbt och långsamt på samma gång.

Nu är de iväg, smsen rullar in, och jag skall försöka göra någonting vettigt innan boendestödet kommer. Kanske hänga tvätten, eller se vad som finns på mitt skrivbord. Där behövs det rensas, men tvätten behöver också bli hängd. Yllekläder, tjocka tröjor, misstänker att mycket där i är mitt.

Förlorad matematik

2014-10-28

Sitter och väntar på att arbetsterapeuten skall ringa, jag behöver ett till hjälpmedel, ett som behandlar dagen, eller schema, som visar hur dagen ser ut och hur lång tid det är kvar. För jag fastnar i att göra saker nu, manisk eller inte, så är jag fast. Kommer inte ihåg de enklaste saker, går inte ut med hunden i tid, då jag sitter fast med någonting, eller ingenting. Jag behöver kunna se hur dagen försvinner, och vad jag skall göra när.

Nu är det virkningen som tar all tid, svårt att bryta marken. Jag är fast, oavsett hur trött jag är, så kan jag ändå virka. Det går på automatik. Där emot, har jag upptäckt en jobbig sak, jag har inte längre koll på matematiken, oavsett om det är höga eller låga tal. Lika så skrivandet, jag tappar bort ord, och bokstäverna sitter inte där de skall, de blir i fel ordning, fingrarna hittar inte längre rätt. Jag har kunnat skriva mer eller mindre felfritt utan att behöva kolla på tg-bordet, men det fungerar inte längre. Det blir mer och fler fel, inom både stavning räkning. Jag har inte tappat bort värdet utav pengar eller siffror, det är bara det att jag inte får ihop det. Enkel matematik, addition, i låga tal fungerar inte.

Jag var inne på pressbyrån idag, och skulle handla en dricka och så någon chokladbit, jag kunde inte lägga ihop 32+20. Jag tittade på pengarna i handen, men kunde ändå inte se om jag hade råd med det eller inte. Det var en väldigt skrämmande känsla. Och nu säger jag inte att jag har varit världsbäst på matematik, absolut inte, långt där ifrån, men det där var ett så pass enkelt tal, och jag missade det.