Åter igen, denna ensamhet

2014-11-19.2

Nu känns det sådär ensamt igen. Oavsett vad jag gör, så spelar det ingen roll. Det är kallt och ensamt. Hur kommer en ur någonting sådant, när en är fast i det hela? Jag har inte kommit på någonting än, det känns som att det kommer ta tid att bryta bubblan, speciellt som den är på väg att sluta sig igen, sluta sig lite mer än tidigare, och snabbt går det.
Jag har fått svårt att ta mig utanför dörren, igen. Jag vet inte varför det blir så, det bara kommer. Självklart går jag ut med hunden, men utöver det. Att komma ner till centrum, eller åka iväg någonstans. Jag känner hur det knyter sig i magen bara av att tänka på det. Så har det inte varit förut, inte till den graden. Inte så här pass. Jag hoppas att nästa vecka blir bättre, att nästa vecka har lite mer att ge, att jag faktiskt kan samla mitt mod och ge mig iväg.

Känslan av ensamhet är jobbigt. För samtidigt som en känner sig ensam, vet en om att det är flera som finns vid ens sida och som försöker göra det bästa av situationen. Men ändå så är känslan så påtaglig under dagarna, att det kan driva en till vansinne

Oro och ångest

2014-11-18

Nu är det sådär igen, känslan av att oroheten kryper i kroppen och inte kan ta sig ut på något sätt. Den har hindrat mig mycket idag. Har inte kunnat gå ut som jag velat, så lugn som jag velat. Ångesten har hela tiden setat i halsen större delen av dagen, utan att jag kunnat göra någonting åt det. Inte ens mediciner har hjälpt. En kort stund under dagen var den lättare. Med en människa som tar mig för den jag är, utan att se en massa knussel i det hela, så fick jag mig en lugn sekund, och ett par nya gardiner. Det behövdes, för nu är vi tillbaka där dagen började, där orden inom mig aldrig tar slut, och där ångesten kryper sig allt närmre.

Jag hoppas att det kommer ge med sig innan barnen kommer hem. Att jag inte sitter här som ett fån, och inte vet vad jag skall göra. Kanske lugnar det sig, kanske inte. Kanske är det bara så att jag får stå ut med att det är så här jag kommer ha det ett tag framöver. Kanske är det så att under tiden som går, så kommer jag att hitta tillbaka till mig själv. Kanske är det så, att ångesten gör att jag blir kreativ igen. Kanske kan jag snart börja måla lite, i lugn och ro.

Många kansken och inget svar på någonting.

Oroskänslor

Oroskänslan som infinner sig i kroppen är enorm. Stressen som kommer upptar mig fullkomligt och jag vet inte riktigt var jag skall ta vägen med mig själv. Kanske kan det lätta under kvällen. Kanske är det bara tillfälligt. Eller så har det att göra med medicinsänkningarna, kanske, kanske inte. Svårt att veta vad som är vad och vad som har med vad att göra. Men det är ingen bra känsla just nu, just nu, önskar jag mest av allt, att den bara försvann.

En uppdatering

2014-11-17

Nu har det åter igen gått ett par dagar sedan jag skrev sist. Vet inte om det hänt så mycket nytt. Troligtvis inte. Har kommit igång med att baka, utan att det tar 45 minuter att få ihop en smet. Kanske för att jag mycket kan köra på egna mått, och inte behöver läsa mig till hur det skall göras. Jag har fortfarande problem med närminnet, och det känns lite som att det varken blir bättre eller sämre.

Jag försöker fortfarande med att lyckas skriva lika snabbt på datorn som jag tidigare kunnat, utan att trycka dubbelt, eller mellanslag mitt i ett ord, eller vad det nu kan vara. Det blir fel oftare nu än tidigare, och jag misstänker att även det har med psykosen att göra.

Vilka problem va? Nä.. men detta är bara de små, de som märks minst utåt, men det som stör mig väldigt mycket. De större, är mer synliga, märks mycket mera utåt och inåt.

Lägesrapport

2014-11-14

Lägesrapport

Nä, det är inte bra. Jag sitter och skakar på benen, rör på mig konstant, kan inte tänka klart, kan inte få saker och ting gjorda, kan inte ta mig till centrum, kan inte virka, kan inte måla, kan inte göra någonting. Jo jag kan skriva, och det är kanske där som min styrka ändå sitter. Att jag alltid kan få ut det jag tänker jag känner i just skrift. Även om det känns som jag vill skrika, så kommer ja inte skriva allt detta med stor text, jag tror att ni förstår ändå. Hur fort det kan rasa, hur fort fötterna försvinner under benen, hur fort som tankarna kan ändras.

Det är inte för att jag vill vara så, det är bara någonting som kommer. Jag tar mediciner, men det är inte allt för hjälpligt, jag har strategier för att klara dagarna, men det hjälper inte alltid. Vill jag göra någonting nytt, så är det ett stort projekt, även om det tidigare inte har varit några svårigheter. Som att leta upp en av gitarrerna till guitar hero. Hur svårt skulle det egentligen vara? Jag vet var de är, jag behöver bara öppna en dörr. Ändå kommer ångesten flygandes med världens fart, och ingenting händer i alla fall. Jag hamnar här, sittandes, utan att lyfta ett finger för mycket

Nätverksmöte

2014-11-14

Igår var det möte på Socialtjänsten, ett nätverksmöte angående barnen, och mig. Jag tycker att det var ett väldigt bra möte, och att alla som kom dit faktiskt gjorde det för antingen min, eller barnens skull. Det kändes bra att även kollegor/vännen också kom. Att de faktiskt bryr sig.

Jag vet inte om vi kom fram till så mycket, det var mer information och de tjänstemannaanställda talade om vad de gjorde och vad deras arbete hade för syfte. Alla tog sin bit, och vad de mer kunde göra för att allt skulle gå bättre. Vi talade om att jag behövde mer boendestöd, fler timmar i veckan, att barnen var beviljade sju timmars kontaktperson i veckan, och lite om hur en psykos kan vara.

Idag är jag mör. Tankarna går på lågvarv och jag lika så. Det är mycket med ett tretimmars möte, som inte ens blev så långt. Mycket folk, mycket prat, men i en bra och sansad form.

Ingen dans på rosor

2014-11-12 Ingen dans på rosor

Nu sitter jag här igen, utan någon som helst aning om vad jag skall göra, vad jag bör göra. I bröstet bultar hjärtat hårt, som för att säga åt mig att jag skall ta fram någonting, ta bort någonting, städa, vara kreativ. Men ingenting vill sig. Det bultar bara hårdare. För jag kan inte ta mig för någonting just nu. Jag vet inte hur det skulle gå till. Och ja, jag blir förbannad på mig själv för att jag inte klarar någonting vissa dagar. Att förmycket intryck, får mig att rasa samman, och det hänger kvar en dag eller två. Det är inte bara att resa på sig, även om dagen innan varit väldigt trevlig, å är det intrycken som förstör mig. Oavsett hur jag försöker skärma av.

Jag vet inte alls vad jag skall hitta på..

Läkarsamtal och date

2014-11-11

Läkarsamtalet som var på schemat igår, blev ett möte med både läkare, ssk och arbetsterapeut. Vi satte ut stesoliden helt. Vet inte hur det kommer att gå, om jag kommer få högre ångest, eller om det kommer att fungera bra. Jag hoppas på det sista. Trots att det är en medicin som de gärna inte vill att en går på under längre perioder, så är det en medicin som fungerar bra. Jag får ha de tabletter jag har kvar att ta vid behov. Alltså ännu en VB medicin. Känns ju bra det i alla fall. Håll tummarna för att jag kommer fortsätta vara stabil, att jag fortfarande kommer kunna göra det jag kan i dag, och att jag inte blir sämre.

Idag skall det där emot ske en bra sak. Jag och Love skall på date, och barnen kommer ha Lex farmor hos sig. Känns underbart. 4-rätters blir det ikväll. Fantastiskt. Underbart och förhoppningsvis mysig kväll. Och ingen stress över att behöva slänga i sig maten, bara för att barnen äter snabbare än en själv. Behöver inte tänka på läggning, eller nattning. Vi behöver bara fokusera på oss.