writing 101 ”Don’t Stop the Rockin’” swe

400 ord, det borde inte vara så svårt, med tanke på att jag från och till skriver dubbelt så mycket, för att inte tala om uppsatser och liknande som har gjorts genom åren. Men nu är det med ett krux, jag får inte rätta mig, det skall bara skrivas, ingenting ”gör om, gör rätt”, dock förbehåller jag mig rätten att se till att bokstäverna hamnar där de skall, då mitt tg-bord inte alltid vill som jag.

Dagen, ja vad skall man säga, har varit någorlunda bättre, saker och ting börjar se ljusare ut, och det verkar som att det tillslut kommer att lugna ner sig, förr eller senare. Jag hoppas på det första. Massa möten nästa vecka, om hur allt kommer att bli i framtiden. Vi skall märka upp saker här hemma, låta saker hamna på sin rätta plats, göra det lättare, inte någe mer oreda här inte! Om jag håller på det vi fixar iordning, vill säga.

jag är trött i skallen nu, dagarna tär på mig, och speciellt när det inte alltid vill sig som jag vill. Där emot, har jag börjat komma till insikt om en sak, mitt självskadebeteende, det finns kvar, fast i annan form än tidigare, det är inte jag som gör mig illa, utan det är hunden, jag låter henne på något sätt bita i mig, trots att jag inte vill, och trots att jag säger ifrån, så får hon nafsa lite, lite. Jag är seg till tillsägningen. Kanske är det för att det känns bra att ha någonting att skylla på, kanske är det just det att det inte är jag som är grejen? Men kan man då kalla det ett självskadebeteende, jo, det tycker jag allt.

Den nya medicinen har börjat verka på mig, jag känner att jag inte är lika paranoid längre, trots att vissa bitar fortfarande finns kvar, där emot, blir det svårare att göra saker, då manin som fanns inte längre är på samma nivå som tidigare, det blir svårt att ta sig an saker att göra, trots att jag vill, trots att jag har val. Men jag kommer alltid på ursäkter till varför jag inte skall göra saker och ting, varför jag bara skall sitta och göra ingenting. Trist, men sant. Kanske jämnar det ut sig, har ju endast tagit medicinen i ett par dagar nu, så tillslut så blir det förhoppningsvis en bra nivå att ligga på. Jag har inte längre känslan av att jag behöver ligga inne för att klara av vardagen, vilket är en känsla som är väldigt skön att slippa!

 

Writing 101: Point of View swe

Tre historier som skall bindas ihop till en.

Han gick där, tyst, höll hennes hand i ett järngrepp, och ville inte att denna promenad skulle ta slut. Han visste vad som väntade när de väl var hemma. Ensamheten som skulle komma, de tysta ytorna, de färglösa tingen som fanns i deras hem. Men tillslut så skulle de vara där, helt ensamma, och stämningen som fanns mellan dem, var nu så spänd att han inte visste vad han skulle ta sig till. Där emot, farsinerades han av hennes styrka, styrkan att orka, att klara av det lilla hon kunde göra. Förändringarna som skett med henne, hade han redan sett, kanske till och med före hon själv kommit på dem. Vid slutet av deras promenadstråk, satt det en äldre kvinna på en bänk. Och trots att det var höst, så satt hon där. Han hade sett henne tidigare, och varje gång hade hon en stickning med sig. Hon var halvklar med det hon stickade denna dag. En tröja, en röd tröja i minimal storlek, antagligen till något barnbarn eller så var det bara en sak hon gjorde för att fördriva sin tid.

Han började gråta, kände hur han inte längre kunde hålla tillbaka tårarna, utan lät dem sakta ringla ner för sina kinder. Tänk om hon, hans fru, tillslut skulle hamna där, sittandes på bänken, stickandes, oavsett om regn eller snö föll.


 

Bänken kändes kall denna dag. Den värme som hon ibland kunde känna när hon satt där, var borta. Kvar var bara hon själv, den tomma bänken och stickningen hon hade mellan sina händer. Hon satt där, ensam, dag ut och dag in. Men det var hennes val, det var ingen som tvingade henne till det. Hon misstänkte att det var för att ingen fanns kvar där hemma längre. Barnen hade sedan länge flyttat ut, och hennes man hade sedan några år tillbaka försvunnit. Att sitta på bänken, tittandes ut på de människor som gick förbi, hade blivit hennes intresse. Medan hon stickade till barnbarnen som hon aldrig träffade, hittade hon på historier om de människor som gick förbi henne. Hon var medveten om vad folk tyckte om henne, men inte en enda av de som gick förbi henne, hade egentligen ingen aning om varför hon satt där.

De flesta trodde att hon satt där för att hon inte hade någon stans att bo, eller att hon drack. Anledningen var att hon inte kunde sitta hemma. Ensamheten som var, efter barn och partner, hade varat allt för länge där inne, i det tomma huset. Det var bättre att sitta här, se människor som uttryckte alla de möjliga känslorna som fanns. Ibland kom det till och med någon som satte sig bredvid henne, pratade kanske lite, eller bara satt. Men det var sällan någon som frågade om hennes egentliga orsak. Personerna som gick, hade fullt upp med sina egna problem, och kunde säkert inte förmå sig att ta sig an hennes.


 

Hon gick på stadiga ben genom parken, ,de hade gått denna väg så många gånger nu, att hon skulle kunna gå den med förbundna ögon. Kanske var detta en bra övning. Hon fantiserade om att hon gick där själv, utan att bli ledd av någon. Deras förhållande var på sluttampen, och hon själv höll på att förlora synen. Trots att hon var så ung, hade någonting hänt som gjort att synen höll på att försämras, sakta men säkert. Dock längtade hon inte längre hem. Det hade börjat bli tyst i hemmet, de barn som de försökt att få, så många gånger, hade aldrig kommit, och hon själv mådde allt sämre och sämre. Synen var det minsta problemet. Det större var att hon hade börjat förlora sig själv. Alla försök till att få barn, hade tagit på hennes psyke, då ingenting verkade fungera, och hon gick allt djupare in i sin bubbla. Kanske var det så, att hon en dag skulle hamna på bänken där kvinnan satt. Kanske hade de någonting gemensamt, kanske var hon lika förstörd som hon själv var.

Tiden som gått, hade gjort mer och mer att hon förlorade sig själv. Orkade inte göra någonting, och att synen försämrades sakna men säkert, var inte någonting hon kunde göra någonting åt. Livet måste fortsätta, men utan honom. Löven dansade runt hennes fötter, men hon kunde bara känna dem, som små slag som träffade ben och skor. Hon skulle klara allt detta själv, men hon ville verkligen inte dra med honom i detta. Deras äktenskap var över, trots att de höll varandra i handen. Gamla vanor sitter i.

 

”Drömmar” writing 101 No Adverbs swe

trådar av drömmar

de försvinner
långt ner i sig själva
tagna har det blivit
vi vet vilka de är
men kan ej hjälpa
de är för starka
trotts de drömmar som vi har
löser de upp våra trådar

trådarna flätas runt oss
låter oss kvävas
våra egna drömmar kommer ta vårat liv
och vi kan inget göra

hennes drömmar har slutat
beffiner sig i deras våld
hon märker inget
är bara vi som ser
hon tror att hon lever
hon har sina drömmar kring sin hals

 

Kan ha missat någonting, ingen är perfekt. Rätta mig gärna

”En karaktär” writing 101.6 swe

Hon sitter där på sjukhussängen, man kan se henne när man går förbi ute i korridoren. Ibland tittar hon upp, andra gånger sitter hon försjunken i tankar, eller med papper och penna. Det märks att hon försöker att bli bättre, hon vill att allting runtomkring henne skall fungera som det skall, men det går inte. Genom att rita blir hon av med en del av skulden. Skulden över att ha behövt lämna sin familj hemma, medan hon kan sitta där och göra ingenting.

Men det syns på henne att saker snurrar runt där uppe i den grå hjärnmassan. Hon tittar sig omkring och försöker fokusera på någonting annat än det som är just nu, fokusera på någonting hon kan påverka. Det är en försjunken min som hon visar, trots att hon ler när någon pratar med henne. Att hålla en god min, är någonting som hon lärt sig sedan barnsben. Den där masken. Som hon jobbar så hårt för att upprätthålla, för att den inte skall krackelera, har redan fått sina sprickor, de kom redan innan hon lades in på psyket. Men det var hon själv som upptäckte dem, ingen annan kunde se så djupt inom henne som hon själv. Väl medveten om vad som hände.

Så nu sitter hon där, benen dinglandes, på sängkanten. Funderande över hur morgondagen kommer att se ut, om hon kommer kunna rita av sig all den press hon har på sig själv.

”Serially lost, part 3” writing 101.4

När masken går sönder

När tårarna börjar rinna ner för kinderna, då vet jag att det är kört. Det kommer inte att bli som vanligt om någon får se det. På ett sätt är det bra, då vet jag att jag slipper masken, i alla fall tillfälligt. Ofta är det tyvärr så, att jag sätter tillbaka den igen. Jag vill inte vara utan den, jag vill kunna ha ett leende på läpparna, eller åtminstone se lite gladare ut än vad jag kanske egentligen är. Alla behöver inte få se, hur det riktiga jaget ser ut hela tiden.

Jag vet, det kanske är fel, att låta den där masken komma upp igen, det är som att spela ett spel, som ingen kan vinna. För jag är medveten om att det är jag som förlorar på det i längden. Men det är svårt att låta bli,

Ett invand beteende är svårt att avsluta. Tyvärr tar det lång tid, och jag arbetar med att hitta tillbaka till mig själv, att få vara den jag egentligen är. Nu är det lång tid kvar, då jag har tagit ett par steg bakåt igen. Jag är inte den jag tidigare varit, jag har förlorat mig själv, men samtidigt hittat någon som kan vara jag, någonstans långt inne i mig.

 

Serially Lost 2 Writing 101.4

När sprickorna kommer fram

Jag hade mina sprickor, de bröt fram då och då, men oftast på kvällar och nätter. Det fanns sätt att döva dem med. Bland annat med killar. Genom att ha pojkvän för några veckor kunde jag känna mig älskad, och jag kunde älska. Sedan behövdes det inte så mycket mer. Inte just då. Efter mitt första förhållande, som varade i ett år, så var det jag som gjorde slut med killarna, oavsett hur intressanta eller ointressanta de var. För då var det inte någon annan som gjorde mig illa. Den första uppsägningen skedde vid det första förhållandet, och det var inte jag som gjorde det.

Jag var förkrossad, för vad var jag nu? Singel, mobilen åkte i väggen, jag gick åter igen ner mig, och masken blev på något sätt lite svagare och svårare att hålla. Har man en partner, behöver man inte så mycket annat. Jag behövde inte visa mig så mycket hemma, jag kunde på något sätt göra det jag ville, även om det kanske inte alltid var till det bästa.

Snabbt efter ett uppbrutet förhållande, så var jag inne i ett annat. Att vara singel var inte min grej, jag klarade mig inte själv. Jag vet idag att jag har en del personlighetsstörningar, och en av dessa heter osjälvständig personlighetsstörning, och jag tror att detta betydde mer då, än vad det gör idag. Jag behövde ha någon vid min sida, som sa till mig att jag var älskad, att det jag gjorde var bra, att jag faktiskt var någon. För i skolan var det inte lika lätt. Förutom under det sista året. Året då jag träffade en av mina allra bästa vänner, han som vet allt om mig, och kan läsa av mig på en gång.

När folk försvinner, finns de viktiga kvar

Han vet om hur jag har det, hur jag lever, och hur jag har fungerat, men ändå inte dömt mig för detta. Att han idag finns som en av de närmaste, är ett under. De andra från gymnasiet tappades av längs med vägen, man växer ifrån varandra och livet går vidare.

Jag skaffade barn ganska så snabbt, 26 timmar efter min egen 20års dag, kom dotra min till världen, vilket var helt underbart, samtidigt som det förändrade hela ens värld. De människor, som tidigare funnits vid min sida, försvann sakta men säkert, att prata i telefon, träffa folk och allt annat, blev mycket svårare när man levde i en annan del av sverige, vi var inte grannar ens på håll. Ny stad, nya möjligheter och nya svårigheter. Men ändå, så fanns han kvar. Då kanske vi inte hade samma kontakt, men efter några år på håll, hittade vi åter igen till varandra.

Nu är den röda tråden borta, jag svamlar, men ni får ta mig för den jag är, och orkar ni läsa, är det starkt gjort av er. 

Det är konstigt hur folk försvinner ur ens liv, kanske är det just de där små sprickorna som gör det. Jag har sett det påverka folk, hur mina sprickor kan göra att folk reagerar på ett sätt de själva inte trodde. Eller så vet de inte hur de skall hantera det som skett.

Jag åkte ner mig i en förlossningsdepression redan efter första barnet, men då var det ingen som fick veta det. Eller jo, en eller kanske två visste om hur jag egentligen mådde. Men jag visade det endast när jag var själv, för det var då jag kunde släppa masken, låta tårarna rinna längs med mina kinder och jag kunde tycka synd om mig själv. Kanske mest för att jag inte vågade visa någon hur jag egentligen mådde. För vem skulle bry sig?

Där var jag då. Inte redo att få hjälp, inte redo att låta folk komma mig så nära. Att skrämma folk. För folk kan bli rädda om de inser att någon mår dåligt, och vissa kan inte ta till sig hur det är, och andra vill inte ens försöka. För hur kan man hjälpa någon som mår så pass dåligt, men ändå inte hamna där själv?

Jag tror att det är så vissa tänker. Men kanske har jag fel. Nu har jag redan hunnit bli 30, men det är under de senaste åren, som folk verkligen har fått se den jag är, hur jag ser ut under masken som burits under flera år, nu börjar den spricka ordentligt, och jag ber om all den hjälp jag kan få. Men det tog mig 15 år, innan jag ens tagit det till mig på riktigt. För med en ordentlig mask, går det även att lura sig själv.

Serially Lost 1 Writing 101.4

Att förlora sig själv

Det känns som att jag upprepar mig, allt handlar om mig och om mina problem, men det är också min blogg, mitt sätt att berätta min historia. En historia som började för länge sedan, en historia som ännu inte har sett sitt slut.
Jag kommer inte att nämna namn, jag kommer att ställa mig utanför allt sådant. För detta kommer att läsas, av dig och av andra. Och skulden ligger inte på någon.

Med fria händer, att bygga en mask

Hur allting började, vet jag inte riktigt. Jag vet bara att jag började med att falla. Dikterna blev mörkare, och jag gjorde mig mer och mer osynlig för världen. Jag satte upp en fasad av vad som kunde vara jag i verkligheten, jag ville inte beskriva mig med ord, för alla uppfattade mig annorlunda, på nätet höll jag mig anonym till viss del. Genom att inte skriva vad en är för person, så får personen i sig själv se vad hen tycker.

Jag klädde mig som jag kände mig. Ibland gick det i svart, eller varför inte ett blåkläder, en hel overall och täckbyxor till mitten av mars. Alltid i förändring, alltid i rörelse. Olika sätt för att få folk till att se mig, men ändå missa mig. Det var få som fick se min riktiga sida, och jag vet ännu inte om min riktiga sida har kommit fram. Vad är jag och vad är masken som kommer på i jobbiga situationer. Kläder, smink, allt jag gjorde var för att hålla masken, hålla människor ute och inne.

Att välja själv

Jag valde själv hur jag skulle visa mig. Att gå med sänkta ögonbryn på stan, slippa folks blickar, att undvika speglar. Jag ville inte se mig själv, även om det kanske skulle ha behövts. Men någonting i mig skrek, ville ut, ville att jag skulle reagera. Det gjorde jag inte. Skriket stängdes in, fick ligga där inne och gro tills jag var redo att släppa ut det.

Nätet var ett perfekt ställe att hänga på. Där kunde jag vara jag, med mina stavfel och med mina åsikter. Speciellt mina dikter. Genom att skriva dikter, kunde jag få ur mig alla känslor, att skriva, skriva och skriva lite till, precis som jag fortfarande gör. Men inte längre några dikter.

En gång, fick jag för mig att skriva ett avskedsbrev. Det var ingen sanning i det, utan jag ville bara se hur jag skulle formulera det, om det gick att göra ett avskedsbrev poetiskt. Mina texter var mörka, handlade om att jag gick sönder, att jag inte orkade längre, men fortfarande var jag anonym i det. Det var få som hade tillgång till mina dikter, men de finns samlade, jag tittar igenom dem ibland, bara för att se att jag kanske har kommit ett steg längre nu, än vad jag tidigare har gjort.

Att leva som jag gjorde i tonåren, var mitt eget val, det fanns ingen som kunde få mig att sluta skriva.

Dödens sista dans

Vi söker varandra bland de djupa snåren
Når fram till varandra, slingrar oss likt ormar
Vi har längtat
Åtrån växer och månen lyser upp våra kroppar
Bara du och jag
Ensama i snåren

En hand trycks mot min hals
Känner hur jag lät mig luras
Allt runt om kring mig ler
Jag var lätt
Alltid skall min kropp få känna din närvaro

Jag sjunker ner under jorden
Låter mig slukas av dess varma famn
Du gav det liv jag tillslut förtjänade
jag slutar andas
Äntligen är jag fri

Dansen som vi far kring i var ej av kärlek
Det hade aldrig funnits
Vi levde för att befria våra själar
Nu ser jag dig stå ensam
Ångrar dig

Men beslutet var gemensamt
Oåterkallerligt
Jag står bredvid dig
Kommer till dig i sömnen
Min existens är räddad

Märkena på min hals finns kvar
Dina händer som värmde mig
Jag känner när du försvinner från mig
Du har slutat tro
Vi var ett

Dina händer bär trycken från min hals
Du kände mitt liv försvninna
När natten kommer är du inte ensam
En skulle visar sig
Det är jag

Under ditt täcke finns en kniv
Du har den i de händer som tog mig
Kniven förs till din strupe
Ditt liv sitter i eggen som bär ditt blod
Jag tar din hand

”Mina låtar” writing 101.3

Femton minuters skrivande, om det går snabbt i skallen går det även snabbt här. Men nu skall det inte handla om hur snabbt eller långsamt jag skriver. Det skall handla om tre låtar som betyder mycket för mig, och varför. Vissa saker kanske kan vara känsliga, men det är min historia, och mycket sitter kvar, oavsett hur mycket man glömmer, så finns små bitar kvar.

”Wonderful tonight” är en av de låtar som satt sitt spår, och som jag tillslut även lärde mig spela på gitarren. Jag köpte en gitarr endast för att kunna lära mig den låten. Helst så skall den spelas av bara en gitarr med en underbar röst till, men att lyssna på Clapton går också. Men det var länge sedan nu, och jag har glömt hälften tillsammans med gitarren som ligger i en av alla våra garderober. Där får den nog stanna ett tag, för nu är det för mycket runtomkring som stör. Det finns inte tid till att lära sig någonting sådant. Inte nu, jag måste bli bättre för att kunna spela den, måste kämpa hårdare. Tryckare, att få dansa till den, är någonting som jag saknar. En vacker dag, så kanske det kommer att bli så, men inte idag. Det behövs först en till person som kan spela den, så att jag kan dansa till den med min käraste.

”När hela världen står utanför” får bli nummer två. En låt som följt med sedan tonåren. Varför vet jag inte. Men kanske har det med att få vara sig själv. Att kärleken inte har några gränser, men att man också skall kunna stå för den.

”Blues för paranoia” har kommit det här året. Jag har fastnat för den, kanske för att jag låg inne, jag var paranoid och jag kunde känna igen mig i den texten. Oavsett vad jag försökte göra för att bli av med den, så stod paranoian där i dörren och ville komma in. Att jag försökte stänga till den, har ännu inte hjälpt. Jag är fortfarande paranoid, även om det nu är i mindre skala. Men släpper jag taget, låter jag dörren öppnas, så kommer den återigen förvärras. Jag känner det, jag kan känna hur den står där, bakom mig, inne i mig, och väntar, väntar, väntar. Tills den dag som jag är för svag att hålla dörren stängd. Då kommer hon närmare, tar sina steg in i mig, och då är jag åter igen där. Där jag tror att alla vill mig illa på något sätt, att folk snackar skit om mig, att de jag känner inte tror på mig eller på det jag säger. Felheten blir större och jag kommer att gå ner mig i det. Så den dörren skall hållas stängd. Nu och tillsvidare.

”Unlock the mind” writing 101.1 swe

Jag blundar, ögonen faller ihop och jag vet inte riktigt vad det är jag vill skall hända. Kanske har det redan hänt? Hur jag än vrider och vänder på det, blir ingenting som det skall. I 19 minuter till skall jag skriva. Skriva, skriva, skriva.

Kanske kommer det att hjälpa mig på traven, kanske kommer jag kunna reda ut saker som redan har hänt, eller så blir jag stillasittandes här, med ord som bara kommer. För varför skriva om någonting vanligt, när det går att skriva utan tankar. Orden far ut ur mina fingrar, och jag behöver knappt tänka på vad det som händer.

Det finns ingen röd tråd i detta, det finns bara ord som skall ut. Kanske skall jag skriva om helgen, kanske skall jag skriva om hur det är att vara jag en dag som denna, eller så blir det bara en hel det oriktigheter, saker som inte är riktiga.

Jag andas ut, känner hur luften fyller min mage, för det är så det måste vara nu. Jag har ångest, jag kommer inte klara av att fylla 20 minuter med text. Som ni ser, eller jag ser, så har det inte ens gått fem minuter. Hur skall jag då kunna fylla ut 20?

Dags att byta fokus, hitta på någonting, låta orden dra åt en bestämd riktning. Men vart, öst, söder, norr, väster? Kanske åt något helt annat. Andas. Det är inte stressigt, men att inte ha något mål, mer än att skriva det jag kan på 20 minuter, är ändå en ansträngning. På sätt och vis, önskar jag att jag skrev långsammare, slipper ni läsa mina blaha inlägg.

Strax över tio minuter kvar, klockan tickar sakta när jag vill att den skall gå snabbt, men det är väl så tiden brukar fungera. 20 minuter är lång tid!

varför inte skriva lite om mig själv, för alla er som är nya och inte hittat till min blogg tidigare. Jag kommer att skriva om hur min vardag ser ut, det kanske till och med ses på namnet. Det är min vardag, med mina tankar och känslor och det som sker runt omkring mig som sjukskriven med gränspsykotiskt tillstånd, ångest, tvång och diverse personlighetsstörningar. Depressionen är det faktiskt lugnt med för tillfället. Där emot kommer kanske fibromyalgin in i bilden ibland, då den påverkar min vardag väldigt mycket vissa dagar. Dock är det mest det psykiska som avgör mitt mående. Där kan det hända mycket under några få sekunder.

Jag har ett minne som en guldfisk, kanske sämre ändå, det är inte utrett än, och jag tror inte att det egentligen är så, men det har försämrats. Närminnet, ni vet det där som talar om för en vad som har hänt de närmaste timmarna, eller dagarna, är som bortblåst ibland. Jag lyckas sällan hålla kvar dem. Ställ en fråga till mig, så skall ni se att jag knappt kommer veta om vad jag har skrivit här.

Det är babbel, och ingenting annat. Visst, för det mesta skriver jag mer vettigt än vad jag kanske gör här. Men det måste också finnas en melodi i det som skrivs. Det skall kännas och låta rätt när det läses, finna sig till rätta i de vars dator de tillslut hamnar. För det är inte endast för mig jag skriver detta. Det är för alla de som vill veta någonting om mig, komma under min geggiga yta, och ta sig in i mitt tänkande.

2014-09-13

 

Somnade i soffan igår igen. Ingenting ovanligt i den saken, men det hade varit mysigt att få dela lite mer tid med den en älskar, utan att somna. Tyvärr är det så som livet ser ut just nu. Måste ge det tid. Jag kommer att bli bättre. Det är mest en fråga om tid och tålamod.

Idag har varit en tuff dag. Syrran tyckte att jag skulle följa med dem ut och gå på loppis. Allt jag kunde se i detta virrvarr, var människor och prylar. Inte hur de såg ut, eller vad som såldes, tunnelseendet kickade in. Och visst var det trevligt, men mot slutet kände jag att det började bli lite för mycket, och alla mina symptom på dåligt mående kickade in. Mitt fokus var borta, jag kunde inte filtrera någonting, och jag kände mig väldigt långsam.

Dock var det bra att komma ut, att få känna hur livet är när det är bra, även om jag nu kanske inte upplevde det som bra. Men att få göra saker, som andra människor gör, just nu. Jag kommer vara trött ikväll. Finns det något som en kan göra för att motverka detta?