En uppdatering

2014-11-17

Nu har det åter igen gått ett par dagar sedan jag skrev sist. Vet inte om det hänt så mycket nytt. Troligtvis inte. Har kommit igång med att baka, utan att det tar 45 minuter att få ihop en smet. Kanske för att jag mycket kan köra på egna mått, och inte behöver läsa mig till hur det skall göras. Jag har fortfarande problem med närminnet, och det känns lite som att det varken blir bättre eller sämre.

Jag försöker fortfarande med att lyckas skriva lika snabbt på datorn som jag tidigare kunnat, utan att trycka dubbelt, eller mellanslag mitt i ett ord, eller vad det nu kan vara. Det blir fel oftare nu än tidigare, och jag misstänker att även det har med psykosen att göra.

Vilka problem va? Nä.. men detta är bara de små, de som märks minst utåt, men det som stör mig väldigt mycket. De större, är mer synliga, märks mycket mera utåt och inåt.

Väntar ut tiden

2014-11-10

Sitter och väntar ut tiden, på att den skall gå, på att få komma igång, för att få komma iväg. Det är inte lätt. Att sitta och göra ingenting, trots att det finns saker att göra. Jag skulle kunna plocka i hallen, för där ser det förjäkligt ut, eller så skulle jag kunna plocka här inne, i vardagsrummet. Men ingenting känns som att det passar mig just nu. Jag vet inte vad jag vill göra, var jag skall börja, eller hur jag skall gå till väga.

Om en timme, lite mer, måste jag gå. Jag skall träffa läkare, kontaktperson och arbetsterapeuten. Se vad de alla har att säga om mitt tillstånd. Om hur vi skall gå vidare, hur medicineringen kommer fortsätta se ut. Jag vet ingenting just nu. Sjukskrivningen skall förlängas, så mycket vet jag just nu. Men det är en mindre sak i det hela. Det finns saker som är så mycket viktigare än sådant som märks just nu.

Vissa skulle kanske inte säga att jag är så sjuk som jag tror att jag är, men sedan är inte det heller personer som träffar mig dagligen, som ser mig i det vardagliga. Där det svåra ligger. För hur svårt skall det vara att överleva en vardag, själv? Det är många människors dröm att få vara hemma, utan att vara dödsjuk. Men när det är på gränsen till att man är inlagd, då är det inte så kul att försöka få vardagen att gå, att få sig själv att orka, ta sig i kragen, eller bara göra saker och ting som behövs fixas till. Det är inte så lätt, att förstå sig själv i dessa situationer heller. För varför reagerar en som en gör?

En morgon i realtid

2014-11-10

Barnen sitter i hallen, bråkar. Louice har gått in på rummet, och tänker inte gå ut förens Lukas har gått. Lukas kastar skor och annat på Louice så fort hon visar sig. Skriker saker till henne, kallar henne för ord som jag inte använder, som jag aldrig har använt. Jag vet var de kommer ifrån, han är ärlig och säger var ifrån de kommer. Nu kallar de varandra för puckade, dumma i huvudet, att de skall hålla käften. Och jag är maktlös. Totalt. Det är ingen utav dem som lyssnar på mig.

Oavsett om jag säger att de kommer att komma försent, så är det ingenting som spelar någon roll, inte för någon av dem.

Det är såhär en morgon ser ut. I realtid..

Jag behöver tips, på hur man kan göra morgonen lättare, för alla..

Mycket och ingenting

2014-11-05

Nu har alla gett sig iväg, och borde vara där de skall vara. Nästan. Själv väntar jag på att tiden skall gå. Jag skall ge Laika mat, och jag skall se till att hon kommer ut på en ordentlig promenad innan kvart över nio. Då måste jag gå. Idag är det träff med arbetsterapeuten, vi skall fortsätta där vi avslutade sist. Inte för att jag kommer ihåg vad det var. Hjälpmedel kanske. Gå igenom Sigvardstavlan som ännu inte har kommit. Kolla på fler hjälpmedel. Se vad som kan passa mig och inte. Kanske är det de vi skall göra.

Klockan tickar, och jag hänger inte med i dess sekunder och minuter. Det är konstigt, för egentligen borde det vara lätt att ha en någorlunda tidsuppfattning, men det finns inte nu. Måste ställa timstocken så att jag vet hur länge jag kan göra saker. Se prickarna försvinna medan tiden går.

Ta en sak i taget. Inte det lättaste alla gånger. Men försöka.

Idag skall vi även till RSMH, jag och boendestödet. Vi skall kolla om det kanske kan vara något för mig, att åka dit varje onsdag. Kanske kan det passa. Att få komma dit, vara kreativ, göra något verkligt, med folk runtomkring som vet hur livet kan vara. Och jag hoppas att det skall vara lättare att ta sig dit själv, än vad det var till badhuset.

Orsaker till att jag inte kan

2014-11-03.3 – 2014-11-04 Olika orsaker

Många av er, undrar säkert hur det kommer sig att paranoian, ångesten och allt annat, bara kan slå till utan förvarning. Men det är så det är. Jag känner inte alltid att den kommer smygande, utan märker det först, när det nästan är för sent för att stoppa.

I morse hade jag tankar på att jag skulle försöka bli inlagd, för att jag inte klarar av vardagen här hemma själv, jag klarar knappt av att lämna barn på dagis utan att känna mig svag, uttittad, förföljd osv. Men samtidigt så vet jag att jag måste bekämpa det. Vissa dagar går det bara inte att göra det. Jag känner det så starkt i hela mig, ångesten är på topp, och jag vet inte vart jag skall ta vägen.

Samtidigt som det gör saker värre för mig, är det inte bara jag som påverkas av det hela. Love påverkas, familjen i sig påverkas. Och det känns som att jag är på väg att isolera mig igen. Jag vill inte, jag försöker att bekämpa känslan av att allt utanför är fel, och jag vet att ingenting är fel. Där emot är känslorna så starka att jag lurar mig själv. För det är ju det som det hela är. Olika sätt att lura sig själv. Att jag befinner mig i någon annans kropp, är också en känsla som börjar komma tillbaka, att det inte är mina händer. Men jag skall klara detta. Jag skall inte bara låta tiden gå utan jag skall ta tag i detta, snarast möjligt. Jag måste strukturera upp mina dagar bättre. Så jag vet vad Jag skall göra, och när.

Med tavlan som kommer om några dagar, så blir det mycket lättare. Då kan jag se det, helt och fast på tavlan, vad jag skall göra, när jag skall göra det.

Slänger in lite paranoia

2014-11-03.2 paranoia

Smygande kommer den. Jag vet först inte vad det är som är på väg att hända. Vill ha allting tyst här hemma. Ingenting får höras, jag får inte föra något ljud. Det är som att jag är rädd för något. Men det är också så det är. Paranoian sätter sitt grepp i mig, och jag är rädd för det mesta. Att det skall knacka på dörren, att det skall ringa i telefonen, och så vidare. Kanske att det skall komma någon läskig post, det är svårt att förklara, för den som aldrig har varit där. Och inte heller handlar det om endast detta. Detta är den paranoia som jag upplever när jag är inne, en del av den. Mycket kretsar kring det som är utanför lägenheten, vänner och familj dras med in i detta. Och det är svårt att låta bli att fundera kring vad folk har för åsikter, tankar och känslor kring mig, mitt utseende, mitt beteende, mitt sätt att vara. För allt jag gör, när jag är i detta tillstånd, är fel.

Jag gillar det inte.. inte det minsta! Men än så länge, finns det inte något bra sätt att få bort den..

Mot badhuset

2014-11-02

I morgon börjar det på allvar. Jag skall ta mig till simhallen själv och försöka simma i 30 minuter. Vi får se hur det går, ni får hålla alla tummar och tår för att jag skall klara det, både fysiskt och psykiskt. Jag tror jag kommer klara det, men även om jag bara tar mig dit, utan att simma, så är det ett stort steg framåt. Och absolut bättre än ingenting.

Tid, och åter tid

2014-10-30

Kanske är det så, att det varit en bra morgon i alla fall, trots att det var förbannat kallt, kanske är det så att saker och ting börjar gå åt rätt håll, att jag börjar få alla bitar på plats, och också inse att det är bra att träffa folk.

På fredag blir första simtagen på flera år tagna, på onsdag nästa vecka skall jag till RSMH och göra ett besök, se om det är någonting som kan passa mig, och nästa fredag börjar en kurs med socialtsamspel. Skall bli intressant. Men också många saker på en vecka. Gissar att jag även har annat att göra, förutom det som gäller enbart mig. Orkar inte kolla det än, det kommer tids nog upp på tavlan.

Jag har önskat en sigvardtavla, en tavla som visar hela dygnet och där det går att sätta upp lappar för vad som skall göras när, vilken tid. Det är något som jag behöver som komplement till min whiteboardtavla för veckan. Att kunna se hur dagen går, timmarna som försvinner och när jag skall göra saker, är någonting som behövs nu. Tidsuppfattning är någonting som inte faller sig rätt just nu. Jag hoppas att det kommer bli bättre, för jag vill inte vara så som jag är nu. Det förstör för så många, och inte minst för mig. Som att blogga, eller sitta och virka. Det är saker som jag kan försvinna in i, och har ingen aning om hur länge jag setat med det. Jag kan inte ens uppskatta tiden, trots timstock.

Kanske blir det bättre, kanske sämre. Vi får helt enkelt se. Har ringt till arbetsterapeuten idag, och hon skulle se vad hon kunde göra, och så skall jag få en ny tid hos henne. Det blir bra. Hoppas att hon ringer idag, så vi kan fixa till allt.

Det där med mornar

2014-10-29

Kan en bli mer galen, än när mornarna inte fungerar som sig bör? Den ena säger fula saker, den andre skall inte göra någonting, och den första fortsätter att säga, slå och hålla på. Detta gör att det blir ett antal sms varje morgon, om att saker och ting inte går som planerat om morgonen. Att komma iväg i tid till skola/fritids, är alltid ett slag emot klockan. Tiden vill inte som vi, och allt går extra snabbt och långsamt på samma gång.

Nu är de iväg, smsen rullar in, och jag skall försöka göra någonting vettigt innan boendestödet kommer. Kanske hänga tvätten, eller se vad som finns på mitt skrivbord. Där behövs det rensas, men tvätten behöver också bli hängd. Yllekläder, tjocka tröjor, misstänker att mycket där i är mitt.

Förlorad matematik

2014-10-28

Sitter och väntar på att arbetsterapeuten skall ringa, jag behöver ett till hjälpmedel, ett som behandlar dagen, eller schema, som visar hur dagen ser ut och hur lång tid det är kvar. För jag fastnar i att göra saker nu, manisk eller inte, så är jag fast. Kommer inte ihåg de enklaste saker, går inte ut med hunden i tid, då jag sitter fast med någonting, eller ingenting. Jag behöver kunna se hur dagen försvinner, och vad jag skall göra när.

Nu är det virkningen som tar all tid, svårt att bryta marken. Jag är fast, oavsett hur trött jag är, så kan jag ändå virka. Det går på automatik. Där emot, har jag upptäckt en jobbig sak, jag har inte längre koll på matematiken, oavsett om det är höga eller låga tal. Lika så skrivandet, jag tappar bort ord, och bokstäverna sitter inte där de skall, de blir i fel ordning, fingrarna hittar inte längre rätt. Jag har kunnat skriva mer eller mindre felfritt utan att behöva kolla på tg-bordet, men det fungerar inte längre. Det blir mer och fler fel, inom både stavning räkning. Jag har inte tappat bort värdet utav pengar eller siffror, det är bara det att jag inte får ihop det. Enkel matematik, addition, i låga tal fungerar inte.

Jag var inne på pressbyrån idag, och skulle handla en dricka och så någon chokladbit, jag kunde inte lägga ihop 32+20. Jag tittade på pengarna i handen, men kunde ändå inte se om jag hade råd med det eller inte. Det var en väldigt skrämmande känsla. Och nu säger jag inte att jag har varit världsbäst på matematik, absolut inte, långt där ifrån, men det där var ett så pass enkelt tal, och jag missade det.