Jag faller hårt

2014-11-25

Jag faller, faller, faller, hårt mot marken, eller vad det nu är som fångar upp mig. Någonting är det, för än så länge har jag inte rasat igenom det, det som håller mig uppe. Jag skulle gärna gå och lägga mig, dra täcket över huvudet, och inte kliva upp igen, inte på flera dagar. Jag vill bara att allt detta skall ha ett slut, ett slut som går att se, som inte kommer smygandes. Jag vill se hur förbättringar sker, men det gör jag ej, jag ser endast det som faller emot mig, i hårda psykiska sparkar och slag, som gör att jag inte kan ta mig upp.

ångest

2014-11-24

Nu är ångesten hög. Jag kommer varken kunna ta mig och simma eller till hallunda. Det finns inte en chans idag. Tyvärr. Jag är medveten om att det är jag som skadas mest av detta, eller även Lukas faller mellan stolarna idag. Men jag har bett sköterskan på Prima att ringa upp, så vi i alla fall kan prata. Att sätta sig på en buss, är inte någonting som jag klarar av idag. Det finns inte någon chans till det. Hur mycket jag än vill, så är klumpen i magen emot mig, skriker och har sig, utan att det hörs utåt. Men jag hör det, och jag kan inte motsätta mig det.

Ett litet förlåt

2014-11-22

Det skriker i mig för tillfället. Jag vet inte vad jag skall göra, vad jag kan göra, hur jag skall göra någonting. Det spelar ingen roll vad jag tar för mig, rätt som det är så kommer rastlösheten, och då klarar jag inte av att göra någonting. Jag blir sittandes som ett fån, utan att få någonting gjort, utan att kunna tänka, utan att kunna fungera eller fundera ut någonting som jag skulle kunna göra. Det blir en blockad, en blockad för de få tankar som finns där inne. Och så får jag huvudvärk istället.

Jag verkligen hatar när det blir så. För då kan jag inte heller skriva den mängd jag vill göra. Det blir bara kortare texter, utan någon som helst vettig innebörd.

Förlåt.

Och så bär det iväg

2014-11-21

Ro, ro ro din båt… Ungefär så.

Idag är det mycket som skall göras. Kanske inte så mycket här hemma, men i övrigt. Boendestöd, möte, och grupp. Tre saker som alla kommer efter varandra. Jag misstänker att jag kommer vara körd i kväll, och sova mig igenom större delen av kvällen. Även om jag hoppas att så inte är fallet.

Jag väntar på en sak, får se om det blir som jag tror det skall bli. Jag har mina misstankar, men det är hemligt, inget speciellt, men hemligt.

Tiden går sakta nu på morgonen innan hon kommer, boendestödet. Jag kanske borde göra saker, istället för att sitta här, men det skulle ändå inte bli någonting gjort. Jag känner mig själv så pass, att jag inte kan göra saker så här tidigt på morgonen, inte som leder någon vart i alla fall. Har i och för sig satt igång en diskmaskin, vilket är bättre än ingenting.

Tänkte att jag skulle sätta mig idag, och skriva och söka vårdbidrag för Lukas, får se om vi gör det när BS är här, eller om jag försöker göra det nu innan. Det är inte så lång tid kvar, men ja.. Försöka kan en alltid göra.

Åter igen, denna ensamhet

2014-11-19.2

Nu känns det sådär ensamt igen. Oavsett vad jag gör, så spelar det ingen roll. Det är kallt och ensamt. Hur kommer en ur någonting sådant, när en är fast i det hela? Jag har inte kommit på någonting än, det känns som att det kommer ta tid att bryta bubblan, speciellt som den är på väg att sluta sig igen, sluta sig lite mer än tidigare, och snabbt går det.
Jag har fått svårt att ta mig utanför dörren, igen. Jag vet inte varför det blir så, det bara kommer. Självklart går jag ut med hunden, men utöver det. Att komma ner till centrum, eller åka iväg någonstans. Jag känner hur det knyter sig i magen bara av att tänka på det. Så har det inte varit förut, inte till den graden. Inte så här pass. Jag hoppas att nästa vecka blir bättre, att nästa vecka har lite mer att ge, att jag faktiskt kan samla mitt mod och ge mig iväg.

Känslan av ensamhet är jobbigt. För samtidigt som en känner sig ensam, vet en om att det är flera som finns vid ens sida och som försöker göra det bästa av situationen. Men ändå så är känslan så påtaglig under dagarna, att det kan driva en till vansinne

Oro och ångest

2014-11-18

Nu är det sådär igen, känslan av att oroheten kryper i kroppen och inte kan ta sig ut på något sätt. Den har hindrat mig mycket idag. Har inte kunnat gå ut som jag velat, så lugn som jag velat. Ångesten har hela tiden setat i halsen större delen av dagen, utan att jag kunnat göra någonting åt det. Inte ens mediciner har hjälpt. En kort stund under dagen var den lättare. Med en människa som tar mig för den jag är, utan att se en massa knussel i det hela, så fick jag mig en lugn sekund, och ett par nya gardiner. Det behövdes, för nu är vi tillbaka där dagen började, där orden inom mig aldrig tar slut, och där ångesten kryper sig allt närmre.

Jag hoppas att det kommer ge med sig innan barnen kommer hem. Att jag inte sitter här som ett fån, och inte vet vad jag skall göra. Kanske lugnar det sig, kanske inte. Kanske är det bara så att jag får stå ut med att det är så här jag kommer ha det ett tag framöver. Kanske är det så att under tiden som går, så kommer jag att hitta tillbaka till mig själv. Kanske är det så, att ångesten gör att jag blir kreativ igen. Kanske kan jag snart börja måla lite, i lugn och ro.

Många kansken och inget svar på någonting.

Oroskänslor

Oroskänslan som infinner sig i kroppen är enorm. Stressen som kommer upptar mig fullkomligt och jag vet inte riktigt var jag skall ta vägen med mig själv. Kanske kan det lätta under kvällen. Kanske är det bara tillfälligt. Eller så har det att göra med medicinsänkningarna, kanske, kanske inte. Svårt att veta vad som är vad och vad som har med vad att göra. Men det är ingen bra känsla just nu, just nu, önskar jag mest av allt, att den bara försvann.

En uppdatering

2014-11-17

Nu har det åter igen gått ett par dagar sedan jag skrev sist. Vet inte om det hänt så mycket nytt. Troligtvis inte. Har kommit igång med att baka, utan att det tar 45 minuter att få ihop en smet. Kanske för att jag mycket kan köra på egna mått, och inte behöver läsa mig till hur det skall göras. Jag har fortfarande problem med närminnet, och det känns lite som att det varken blir bättre eller sämre.

Jag försöker fortfarande med att lyckas skriva lika snabbt på datorn som jag tidigare kunnat, utan att trycka dubbelt, eller mellanslag mitt i ett ord, eller vad det nu kan vara. Det blir fel oftare nu än tidigare, och jag misstänker att även det har med psykosen att göra.

Vilka problem va? Nä.. men detta är bara de små, de som märks minst utåt, men det som stör mig väldigt mycket. De större, är mer synliga, märks mycket mera utåt och inåt.