Nätverksmöte

2014-11-14

Igår var det möte på Socialtjänsten, ett nätverksmöte angående barnen, och mig. Jag tycker att det var ett väldigt bra möte, och att alla som kom dit faktiskt gjorde det för antingen min, eller barnens skull. Det kändes bra att även kollegor/vännen också kom. Att de faktiskt bryr sig.

Jag vet inte om vi kom fram till så mycket, det var mer information och de tjänstemannaanställda talade om vad de gjorde och vad deras arbete hade för syfte. Alla tog sin bit, och vad de mer kunde göra för att allt skulle gå bättre. Vi talade om att jag behövde mer boendestöd, fler timmar i veckan, att barnen var beviljade sju timmars kontaktperson i veckan, och lite om hur en psykos kan vara.

Idag är jag mör. Tankarna går på lågvarv och jag lika så. Det är mycket med ett tretimmars möte, som inte ens blev så långt. Mycket folk, mycket prat, men i en bra och sansad form.

Annonser

Tid, och åter tid

2014-10-30

Kanske är det så, att det varit en bra morgon i alla fall, trots att det var förbannat kallt, kanske är det så att saker och ting börjar gå åt rätt håll, att jag börjar få alla bitar på plats, och också inse att det är bra att träffa folk.

På fredag blir första simtagen på flera år tagna, på onsdag nästa vecka skall jag till RSMH och göra ett besök, se om det är någonting som kan passa mig, och nästa fredag börjar en kurs med socialtsamspel. Skall bli intressant. Men också många saker på en vecka. Gissar att jag även har annat att göra, förutom det som gäller enbart mig. Orkar inte kolla det än, det kommer tids nog upp på tavlan.

Jag har önskat en sigvardtavla, en tavla som visar hela dygnet och där det går att sätta upp lappar för vad som skall göras när, vilken tid. Det är något som jag behöver som komplement till min whiteboardtavla för veckan. Att kunna se hur dagen går, timmarna som försvinner och när jag skall göra saker, är någonting som behövs nu. Tidsuppfattning är någonting som inte faller sig rätt just nu. Jag hoppas att det kommer bli bättre, för jag vill inte vara så som jag är nu. Det förstör för så många, och inte minst för mig. Som att blogga, eller sitta och virka. Det är saker som jag kan försvinna in i, och har ingen aning om hur länge jag setat med det. Jag kan inte ens uppskatta tiden, trots timstock.

Kanske blir det bättre, kanske sämre. Vi får helt enkelt se. Har ringt till arbetsterapeuten idag, och hon skulle se vad hon kunde göra, och så skall jag få en ny tid hos henne. Det blir bra. Hoppas att hon ringer idag, så vi kan fixa till allt.

2014-10-23.2

Vilken dag! Kan säga att jag är relativt trött efter alla turer fram och tillbaka. Till viss del, får jag kanske skylla mig själv som inte kollar upp saker och ting i förväg. Love gick med Lukas till tandläkaren på morgonen, jag åkte iväg till TIPS för läkarbesök och förnyelse av recept, än så länge gick allt smidigt. När jag sedan skall hämta ut mina recept, och i väntan på att Louice skall komma ner till centrum, så finns hälften av de tabletter jag skall ha, inte inne. Mitt högkostnadsskydd går ut idag, så jag ville gärna få tag på medicinen, idag, så jag slipper betala närmare 3000 kr för det jag skall ha. Sak samma, det fick vänta, för Louice skulle till tandläkaren hon också, bara för rutinkoll. Mediciner fick jag alltså lov att jaga efter detta.

Det visar sig att det finns på huddinge sjukhus. Jag blir inte ens förvånad, för varför åka ytterligare en gång till flempan? Jag har ju redan varit där en gång, så ännu en gång spelar väl ingen roll? Behöver jag säga att jag är lite trött i kroppen så här vid läggdags?

Men det är också sådant här som triggar mig. När stressnivån ökar, så kommer också alla paranoida tankar. Som han som satt bredvid mig och skrev i väntan på tåget i Flemingsberg, vad var det han skrev egentligen? Han satt och tittade på en massa folk, och skrev ner saker. Undrar om han skrev någonting om mig, det måste han nästan ha gjort, det kändes så. Varför tittar alla på mig, vad är felet med mig, varför måste de se på just mig.

Hem kom jag tillslut i alla fall, vilket kändes väldigt skönt. Och nu behöver jag inte lägga ut för hela högkostnadsskyddet nästa gång jag skall till apoteket. Utan kan ta det lite i sänder. Lite här, och lite där. För det är ingen billig medicin en får när en har ett gränspyskotiskt tillstånd, eller om det är psykotiskt (Läkarna har ännu inte satt någon diagnos på mig fullt ut, utan vi väntar ut och ser vad som händer). Jag skall i alla fall sänka stesoliddosen till en tablett, max två om dagen. Det känns bra, samtidigt så vet jag att det är den som gör att ångesten minskar lite. Men där har jag ju lergigan också, om det skulle behövas. Svagare, men fullt fungerande.

Vi får helt enkelt se vad som händer i framtiden. Skall tillbaka om två veckor, då skall det utvärderas.

”En karaktär” writing 101.6 swe

Hon sitter där på sjukhussängen, man kan se henne när man går förbi ute i korridoren. Ibland tittar hon upp, andra gånger sitter hon försjunken i tankar, eller med papper och penna. Det märks att hon försöker att bli bättre, hon vill att allting runtomkring henne skall fungera som det skall, men det går inte. Genom att rita blir hon av med en del av skulden. Skulden över att ha behövt lämna sin familj hemma, medan hon kan sitta där och göra ingenting.

Men det syns på henne att saker snurrar runt där uppe i den grå hjärnmassan. Hon tittar sig omkring och försöker fokusera på någonting annat än det som är just nu, fokusera på någonting hon kan påverka. Det är en försjunken min som hon visar, trots att hon ler när någon pratar med henne. Att hålla en god min, är någonting som hon lärt sig sedan barnsben. Den där masken. Som hon jobbar så hårt för att upprätthålla, för att den inte skall krackelera, har redan fått sina sprickor, de kom redan innan hon lades in på psyket. Men det var hon själv som upptäckte dem, ingen annan kunde se så djupt inom henne som hon själv. Väl medveten om vad som hände.

Så nu sitter hon där, benen dinglandes, på sängkanten. Funderande över hur morgondagen kommer att se ut, om hon kommer kunna rita av sig all den press hon har på sig själv.

Ett inlägg om ingenting

Jag skall skriva, jag måste få skriva, jag behöver det. Jag, jag, jag. Det är mycket för min skull som jag låter fingrarna svepa över tangenterna, för att känna att jag finns kvar, för att lämna ett märke efter mig. Snart vaknar Lex, men tills dess, skall jag skriva. Om allt och ingenting.

Det är ingen bra dag idag, jag har kraschat och försöker ta mig upp. Nervsammanbrott, och frossa, folk som lyssnar på det jag säger och försöker att hjälpa till. Men egentligen är det nog bara jag själv som kan få upp mig ur den här skiten. Med hjälp. Men jag måste vilja, jag måste ha kraften att orka komma upp ifrån min grävda grop, och lyckas med att bara vara jag, så som jag är.

Att bara vara jag, i den tid vi lever i nu, är inte det lättaste. Jag förväntas att vara som alla andra, men hur är då alla andra, och var skiljer jag ut mig från mängden?

Om jag bara visste det, om jag kunde sätta fingret på vad jag skulle förändra, så skulle det vara lätt. Men nu är det inte på utsidan det sitter, och insidan är svår att möblera om. Ändra tankesätt, absolut, men sådant tar tid. Att inse att en behöver hjälp i vardagen, med både barn och sig själv, är kanske inte heller något som en vill erkänna. Men så är det här. Jag behöver all den hjälp jag kan få. Speciellt när saker och ting krockar med hur jag har tänkt ut att dagen skall vara.

För visst planerar jag, skall det bara vara jag hemma, så är det så det skall vara. Då skall inte barnen bli sjuka. Love skall inte behöva komma hem för att något av barnen blir sjuka, det är så jag tänker, men det är inte så jag fungerar.

Händer det något av barnen någonting, så måste någon mer vara hemma med mig, för jag slutar att fungera. Jag slutar med att ha fokus, då mina cirklar rubbas. Jag tar hand om barnen, på det bästa sätt jag kan, men det är så mycket lättare när de kommer då de skall. När fritids är slut, när dagis är slut. Inga sjukdomar tack! Men hur mycket jag än försöker, så är det så mycket som faller i vägen för det. Är det inte brutna handleder så är det möten med soc, eller något annat som barnen skall göra. Som med Prima idag, Lex hade löss och hann och love fick komma hem.. Jag klarade inte av att åka iväg. Istället hamnade jag här.

Samtal med socialpsykiatrin, för att se hur det går med mitt ärende, hur långt det har kommit och vad som är nästa steg. Jag försöker få tag i min kontaktperson på TIPS, men det går inge vidare, då deras telefon är avstängd. Jag hoppas att de skall höra mitt meddelande och ringa upp så snart som möjligt. Att berätta hur jag mår och hur jag känner kring allt det som är runt omkring.

Att lägga in mig, är någonting jag inte vill göra igen. Visst, hamnar jag i den situationen, får jag ta det, men jag gör allt jag kan för att slippa. Att inte sjunka så lågt som jag gjorde sist. Jag tror inte att det är någon större risk, men en skall aldrig säga aldrig, för rätt som det är, så sitter jag där igen, på en madrass som prasslar, delar rum med människor jag aldrig träffat förr, och svårt att få tiden att går.

Även om jag kanske inte är så social av mig för tillfället, så lever jag. Jag klarar bara inte av alla förändringar, de får mig till att falla. När jag faller, så vet jag att marken är hård, och det kommer att göra ont, på mer än ett sätt. Det påverkar hela familjen. Alla runt omkring. Så får det inte bli. Jag måste klara mig om dagarna, jag behöver mitt boendestöd, som jag hoppas skall komma igång snart. Men snart är osäkert, snart kan vara allt ifrån en vecka till fyra månader och fyra månader är en lång tid att leva så som jag gör nu. För nu kan jag inte se stöket, köket kan jag knappt gå in till, för där vet jag inte var jag skall börja. Vad är viktigast att få bort, och hur skall jag ställa alla saker. Luckorna är öppna, för att jag lätt skall se, men vad hjälper det.

Att stanna med ett glas i handen, och inte veta vad jag skall göra av det? Inga problem

Nu vaknade Lex. Höres snart

2014-09-02 2

2014-06-07 10.46.17

2014-09-02

Nähäpp. Det handlade inte alls om hjälpmedel, utan istället pratade vi om hur vi skulle göra för att få mig tillbaka till jobbet, och hur de arbetar med det där ifrån. Det lät bra, så jag hoppas att jag tillslut kommer att få återgå till att jobba som jag gjort hittills. Men en fråga i det hela, är också hur mycket jag verkligen klarar av att arbeta. Klarar jag 75%, 100%, eller är det 50% som gäller för mig? Misstänker att detta kommer att komma fram under tiden jag går det där som hon föreslog, och folk runtomkring finns tills stöd och så vidare.

Det kan nog bli bra, och så samarbete mellan socialpsykiatrin och jobbet, samt då TIPS. Jag hoppas att det kommer att hitta någonting som passar för mig, att jag kan jobba. Dock vill jag samtidigt plugga. Men icke så länge jag är sjukskriven, tyvärr. Så får man inte göra. Även om man vet att en skulle må bra av det.

En vardag, med början här och nu

Eftersom att jag redan sedan tidigare har en block som beskriver historian, behöver jag också en som kommer hantera hur dagarna nu ser ut, hur jag mår och vad som händer runt omkring mig. För det är mycket, ångesten tar sin plats, och hunden och jag behöver vårat.

Så här tänkte jag blogga från och med nu, om det som sker här och och där, ingenting om dåtiden.