Jag faller hårt

2014-11-25

Jag faller, faller, faller, hårt mot marken, eller vad det nu är som fångar upp mig. Någonting är det, för än så länge har jag inte rasat igenom det, det som håller mig uppe. Jag skulle gärna gå och lägga mig, dra täcket över huvudet, och inte kliva upp igen, inte på flera dagar. Jag vill bara att allt detta skall ha ett slut, ett slut som går att se, som inte kommer smygandes. Jag vill se hur förbättringar sker, men det gör jag ej, jag ser endast det som faller emot mig, i hårda psykiska sparkar och slag, som gör att jag inte kan ta mig upp.

Nätverksmöte

2014-11-14

Igår var det möte på Socialtjänsten, ett nätverksmöte angående barnen, och mig. Jag tycker att det var ett väldigt bra möte, och att alla som kom dit faktiskt gjorde det för antingen min, eller barnens skull. Det kändes bra att även kollegor/vännen också kom. Att de faktiskt bryr sig.

Jag vet inte om vi kom fram till så mycket, det var mer information och de tjänstemannaanställda talade om vad de gjorde och vad deras arbete hade för syfte. Alla tog sin bit, och vad de mer kunde göra för att allt skulle gå bättre. Vi talade om att jag behövde mer boendestöd, fler timmar i veckan, att barnen var beviljade sju timmars kontaktperson i veckan, och lite om hur en psykos kan vara.

Idag är jag mör. Tankarna går på lågvarv och jag lika så. Det är mycket med ett tretimmars möte, som inte ens blev så långt. Mycket folk, mycket prat, men i en bra och sansad form.

Väntar ut tiden

2014-11-10

Sitter och väntar ut tiden, på att den skall gå, på att få komma igång, för att få komma iväg. Det är inte lätt. Att sitta och göra ingenting, trots att det finns saker att göra. Jag skulle kunna plocka i hallen, för där ser det förjäkligt ut, eller så skulle jag kunna plocka här inne, i vardagsrummet. Men ingenting känns som att det passar mig just nu. Jag vet inte vad jag vill göra, var jag skall börja, eller hur jag skall gå till väga.

Om en timme, lite mer, måste jag gå. Jag skall träffa läkare, kontaktperson och arbetsterapeuten. Se vad de alla har att säga om mitt tillstånd. Om hur vi skall gå vidare, hur medicineringen kommer fortsätta se ut. Jag vet ingenting just nu. Sjukskrivningen skall förlängas, så mycket vet jag just nu. Men det är en mindre sak i det hela. Det finns saker som är så mycket viktigare än sådant som märks just nu.

Vissa skulle kanske inte säga att jag är så sjuk som jag tror att jag är, men sedan är inte det heller personer som träffar mig dagligen, som ser mig i det vardagliga. Där det svåra ligger. För hur svårt skall det vara att överleva en vardag, själv? Det är många människors dröm att få vara hemma, utan att vara dödsjuk. Men när det är på gränsen till att man är inlagd, då är det inte så kul att försöka få vardagen att gå, att få sig själv att orka, ta sig i kragen, eller bara göra saker och ting som behövs fixas till. Det är inte så lätt, att förstå sig själv i dessa situationer heller. För varför reagerar en som en gör?

Idag är en sådan där dag..

2014-11-05

Idag är en sådan där dag, då det bara skriker i mig. Oavsett vad jag gör, eller inte gör, så skriker det i mig att jag måste göra någonting annat. Ångesten är hög, högre än vanligt, och det finns inte mycket som hjälper. Kanske kommer den att ge med sig, kanske är det såhär som dagen kommer att vara.
Snart är det dags att ta medicin i alla fall, jag hoppas att jag kan hålla ut till dess, jag måste sysselsätta mig. Men virknålen har försvunnit, att rita fungerar inte idag, och jag har ingen fantasi på vad som skall göras, eller hur det skall göras.

Att baka, ja, nä. Det pallar jag inte. Vika tvätten kanske? Nä, inte nu, det skriker för mycket i kroppen för att göra det.

Skriva av mig, visst det fungerar, men inte i längden. Inte hela tiden. Jag har inte tillräckligt för att skriva konstant. Inte nu.

Det där detta som boendestödet och jag måste jobba med. Vad jag skall göra de dagar då jag inte har någon här, hur jag skall lägga upp dagen, vad som skall göras, och när det skall göras. Kanske skriva någonting om det, göra scheman. Jag vet inte. Allt jag vet, är att det inte fungerar som det borde just nu. Ingenting fungerar som det skall, och där är även jag inräknad. För jag är ofungerande i många avseenden. Det är så livet är just nu. Det krävs inte mycket för att rubba mina cirklar.

Mycket och ingenting

2014-11-05

Nu har alla gett sig iväg, och borde vara där de skall vara. Nästan. Själv väntar jag på att tiden skall gå. Jag skall ge Laika mat, och jag skall se till att hon kommer ut på en ordentlig promenad innan kvart över nio. Då måste jag gå. Idag är det träff med arbetsterapeuten, vi skall fortsätta där vi avslutade sist. Inte för att jag kommer ihåg vad det var. Hjälpmedel kanske. Gå igenom Sigvardstavlan som ännu inte har kommit. Kolla på fler hjälpmedel. Se vad som kan passa mig och inte. Kanske är det de vi skall göra.

Klockan tickar, och jag hänger inte med i dess sekunder och minuter. Det är konstigt, för egentligen borde det vara lätt att ha en någorlunda tidsuppfattning, men det finns inte nu. Måste ställa timstocken så att jag vet hur länge jag kan göra saker. Se prickarna försvinna medan tiden går.

Ta en sak i taget. Inte det lättaste alla gånger. Men försöka.

Idag skall vi även till RSMH, jag och boendestödet. Vi skall kolla om det kanske kan vara något för mig, att åka dit varje onsdag. Kanske kan det passa. Att få komma dit, vara kreativ, göra något verkligt, med folk runtomkring som vet hur livet kan vara. Och jag hoppas att det skall vara lättare att ta sig dit själv, än vad det var till badhuset.

Orsaker till att jag inte kan

2014-11-03.3 – 2014-11-04 Olika orsaker

Många av er, undrar säkert hur det kommer sig att paranoian, ångesten och allt annat, bara kan slå till utan förvarning. Men det är så det är. Jag känner inte alltid att den kommer smygande, utan märker det först, när det nästan är för sent för att stoppa.

I morse hade jag tankar på att jag skulle försöka bli inlagd, för att jag inte klarar av vardagen här hemma själv, jag klarar knappt av att lämna barn på dagis utan att känna mig svag, uttittad, förföljd osv. Men samtidigt så vet jag att jag måste bekämpa det. Vissa dagar går det bara inte att göra det. Jag känner det så starkt i hela mig, ångesten är på topp, och jag vet inte vart jag skall ta vägen.

Samtidigt som det gör saker värre för mig, är det inte bara jag som påverkas av det hela. Love påverkas, familjen i sig påverkas. Och det känns som att jag är på väg att isolera mig igen. Jag vill inte, jag försöker att bekämpa känslan av att allt utanför är fel, och jag vet att ingenting är fel. Där emot är känslorna så starka att jag lurar mig själv. För det är ju det som det hela är. Olika sätt att lura sig själv. Att jag befinner mig i någon annans kropp, är också en känsla som börjar komma tillbaka, att det inte är mina händer. Men jag skall klara detta. Jag skall inte bara låta tiden gå utan jag skall ta tag i detta, snarast möjligt. Jag måste strukturera upp mina dagar bättre. Så jag vet vad Jag skall göra, och när.

Med tavlan som kommer om några dagar, så blir det mycket lättare. Då kan jag se det, helt och fast på tavlan, vad jag skall göra, när jag skall göra det.

Slänger in lite paranoia

2014-11-03.2 paranoia

Smygande kommer den. Jag vet först inte vad det är som är på väg att hända. Vill ha allting tyst här hemma. Ingenting får höras, jag får inte föra något ljud. Det är som att jag är rädd för något. Men det är också så det är. Paranoian sätter sitt grepp i mig, och jag är rädd för det mesta. Att det skall knacka på dörren, att det skall ringa i telefonen, och så vidare. Kanske att det skall komma någon läskig post, det är svårt att förklara, för den som aldrig har varit där. Och inte heller handlar det om endast detta. Detta är den paranoia som jag upplever när jag är inne, en del av den. Mycket kretsar kring det som är utanför lägenheten, vänner och familj dras med in i detta. Och det är svårt att låta bli att fundera kring vad folk har för åsikter, tankar och känslor kring mig, mitt utseende, mitt beteende, mitt sätt att vara. För allt jag gör, när jag är i detta tillstånd, är fel.

Jag gillar det inte.. inte det minsta! Men än så länge, finns det inte något bra sätt att få bort den..

Hur gör man

2014-11-03

Jag hamnar sittandes med virkningen i handen, kan inte göra något. Jag vet att om 30 minuter skall jag egentligen vara i badhuset, men det kommer inte att ske, inte idag. Kroppen värker, och ja det kanske skulle vara bra att gå dit ändå, ögonen sluter sig sakta, och jag känner mig psykiskt slut. Orken finns inte.

Jag och Laika spenderade en 45 minuter i hundgården. Det slutade med att hon såg ut som en helt annan ras, och var tvungen att få sig en dusch. Allt är inte borta än, så idag blir det duschterapi. Både för henne och för mig.

Trött och slut, sliten, och vet inte vad jag skall göra för att bryta mönstret idag. Om det ens finns något mönster att bryta. Vila, är vad kroppen säger till mig, men hur vilar man utan att göra någonting? Utan att hamna med händerna upptagna med virkningen, målningen eller vad det nu må vara.. Hur gör man?

Mot badhuset

2014-11-02

I morgon börjar det på allvar. Jag skall ta mig till simhallen själv och försöka simma i 30 minuter. Vi får se hur det går, ni får hålla alla tummar och tår för att jag skall klara det, både fysiskt och psykiskt. Jag tror jag kommer klara det, men även om jag bara tar mig dit, utan att simma, så är det ett stort steg framåt. Och absolut bättre än ingenting.

2014-10-23.2

Vilken dag! Kan säga att jag är relativt trött efter alla turer fram och tillbaka. Till viss del, får jag kanske skylla mig själv som inte kollar upp saker och ting i förväg. Love gick med Lukas till tandläkaren på morgonen, jag åkte iväg till TIPS för läkarbesök och förnyelse av recept, än så länge gick allt smidigt. När jag sedan skall hämta ut mina recept, och i väntan på att Louice skall komma ner till centrum, så finns hälften av de tabletter jag skall ha, inte inne. Mitt högkostnadsskydd går ut idag, så jag ville gärna få tag på medicinen, idag, så jag slipper betala närmare 3000 kr för det jag skall ha. Sak samma, det fick vänta, för Louice skulle till tandläkaren hon också, bara för rutinkoll. Mediciner fick jag alltså lov att jaga efter detta.

Det visar sig att det finns på huddinge sjukhus. Jag blir inte ens förvånad, för varför åka ytterligare en gång till flempan? Jag har ju redan varit där en gång, så ännu en gång spelar väl ingen roll? Behöver jag säga att jag är lite trött i kroppen så här vid läggdags?

Men det är också sådant här som triggar mig. När stressnivån ökar, så kommer också alla paranoida tankar. Som han som satt bredvid mig och skrev i väntan på tåget i Flemingsberg, vad var det han skrev egentligen? Han satt och tittade på en massa folk, och skrev ner saker. Undrar om han skrev någonting om mig, det måste han nästan ha gjort, det kändes så. Varför tittar alla på mig, vad är felet med mig, varför måste de se på just mig.

Hem kom jag tillslut i alla fall, vilket kändes väldigt skönt. Och nu behöver jag inte lägga ut för hela högkostnadsskyddet nästa gång jag skall till apoteket. Utan kan ta det lite i sänder. Lite här, och lite där. För det är ingen billig medicin en får när en har ett gränspyskotiskt tillstånd, eller om det är psykotiskt (Läkarna har ännu inte satt någon diagnos på mig fullt ut, utan vi väntar ut och ser vad som händer). Jag skall i alla fall sänka stesoliddosen till en tablett, max två om dagen. Det känns bra, samtidigt så vet jag att det är den som gör att ångesten minskar lite. Men där har jag ju lergigan också, om det skulle behövas. Svagare, men fullt fungerande.

Vi får helt enkelt se vad som händer i framtiden. Skall tillbaka om två veckor, då skall det utvärderas.