”Serially lost, part 3” writing 101.4

När masken går sönder

När tårarna börjar rinna ner för kinderna, då vet jag att det är kört. Det kommer inte att bli som vanligt om någon får se det. På ett sätt är det bra, då vet jag att jag slipper masken, i alla fall tillfälligt. Ofta är det tyvärr så, att jag sätter tillbaka den igen. Jag vill inte vara utan den, jag vill kunna ha ett leende på läpparna, eller åtminstone se lite gladare ut än vad jag kanske egentligen är. Alla behöver inte få se, hur det riktiga jaget ser ut hela tiden.

Jag vet, det kanske är fel, att låta den där masken komma upp igen, det är som att spela ett spel, som ingen kan vinna. För jag är medveten om att det är jag som förlorar på det i längden. Men det är svårt att låta bli,

Ett invand beteende är svårt att avsluta. Tyvärr tar det lång tid, och jag arbetar med att hitta tillbaka till mig själv, att få vara den jag egentligen är. Nu är det lång tid kvar, då jag har tagit ett par steg bakåt igen. Jag är inte den jag tidigare varit, jag har förlorat mig själv, men samtidigt hittat någon som kan vara jag, någonstans långt inne i mig.

 

Serially Lost 2 Writing 101.4

När sprickorna kommer fram

Jag hade mina sprickor, de bröt fram då och då, men oftast på kvällar och nätter. Det fanns sätt att döva dem med. Bland annat med killar. Genom att ha pojkvän för några veckor kunde jag känna mig älskad, och jag kunde älska. Sedan behövdes det inte så mycket mer. Inte just då. Efter mitt första förhållande, som varade i ett år, så var det jag som gjorde slut med killarna, oavsett hur intressanta eller ointressanta de var. För då var det inte någon annan som gjorde mig illa. Den första uppsägningen skedde vid det första förhållandet, och det var inte jag som gjorde det.

Jag var förkrossad, för vad var jag nu? Singel, mobilen åkte i väggen, jag gick åter igen ner mig, och masken blev på något sätt lite svagare och svårare att hålla. Har man en partner, behöver man inte så mycket annat. Jag behövde inte visa mig så mycket hemma, jag kunde på något sätt göra det jag ville, även om det kanske inte alltid var till det bästa.

Snabbt efter ett uppbrutet förhållande, så var jag inne i ett annat. Att vara singel var inte min grej, jag klarade mig inte själv. Jag vet idag att jag har en del personlighetsstörningar, och en av dessa heter osjälvständig personlighetsstörning, och jag tror att detta betydde mer då, än vad det gör idag. Jag behövde ha någon vid min sida, som sa till mig att jag var älskad, att det jag gjorde var bra, att jag faktiskt var någon. För i skolan var det inte lika lätt. Förutom under det sista året. Året då jag träffade en av mina allra bästa vänner, han som vet allt om mig, och kan läsa av mig på en gång.

När folk försvinner, finns de viktiga kvar

Han vet om hur jag har det, hur jag lever, och hur jag har fungerat, men ändå inte dömt mig för detta. Att han idag finns som en av de närmaste, är ett under. De andra från gymnasiet tappades av längs med vägen, man växer ifrån varandra och livet går vidare.

Jag skaffade barn ganska så snabbt, 26 timmar efter min egen 20års dag, kom dotra min till världen, vilket var helt underbart, samtidigt som det förändrade hela ens värld. De människor, som tidigare funnits vid min sida, försvann sakta men säkert, att prata i telefon, träffa folk och allt annat, blev mycket svårare när man levde i en annan del av sverige, vi var inte grannar ens på håll. Ny stad, nya möjligheter och nya svårigheter. Men ändå, så fanns han kvar. Då kanske vi inte hade samma kontakt, men efter några år på håll, hittade vi åter igen till varandra.

Nu är den röda tråden borta, jag svamlar, men ni får ta mig för den jag är, och orkar ni läsa, är det starkt gjort av er. 

Det är konstigt hur folk försvinner ur ens liv, kanske är det just de där små sprickorna som gör det. Jag har sett det påverka folk, hur mina sprickor kan göra att folk reagerar på ett sätt de själva inte trodde. Eller så vet de inte hur de skall hantera det som skett.

Jag åkte ner mig i en förlossningsdepression redan efter första barnet, men då var det ingen som fick veta det. Eller jo, en eller kanske två visste om hur jag egentligen mådde. Men jag visade det endast när jag var själv, för det var då jag kunde släppa masken, låta tårarna rinna längs med mina kinder och jag kunde tycka synd om mig själv. Kanske mest för att jag inte vågade visa någon hur jag egentligen mådde. För vem skulle bry sig?

Där var jag då. Inte redo att få hjälp, inte redo att låta folk komma mig så nära. Att skrämma folk. För folk kan bli rädda om de inser att någon mår dåligt, och vissa kan inte ta till sig hur det är, och andra vill inte ens försöka. För hur kan man hjälpa någon som mår så pass dåligt, men ändå inte hamna där själv?

Jag tror att det är så vissa tänker. Men kanske har jag fel. Nu har jag redan hunnit bli 30, men det är under de senaste åren, som folk verkligen har fått se den jag är, hur jag ser ut under masken som burits under flera år, nu börjar den spricka ordentligt, och jag ber om all den hjälp jag kan få. Men det tog mig 15 år, innan jag ens tagit det till mig på riktigt. För med en ordentlig mask, går det även att lura sig själv.

Serially Lost 1 Writing 101.4

Att förlora sig själv

Det känns som att jag upprepar mig, allt handlar om mig och om mina problem, men det är också min blogg, mitt sätt att berätta min historia. En historia som började för länge sedan, en historia som ännu inte har sett sitt slut.
Jag kommer inte att nämna namn, jag kommer att ställa mig utanför allt sådant. För detta kommer att läsas, av dig och av andra. Och skulden ligger inte på någon.

Med fria händer, att bygga en mask

Hur allting började, vet jag inte riktigt. Jag vet bara att jag började med att falla. Dikterna blev mörkare, och jag gjorde mig mer och mer osynlig för världen. Jag satte upp en fasad av vad som kunde vara jag i verkligheten, jag ville inte beskriva mig med ord, för alla uppfattade mig annorlunda, på nätet höll jag mig anonym till viss del. Genom att inte skriva vad en är för person, så får personen i sig själv se vad hen tycker.

Jag klädde mig som jag kände mig. Ibland gick det i svart, eller varför inte ett blåkläder, en hel overall och täckbyxor till mitten av mars. Alltid i förändring, alltid i rörelse. Olika sätt för att få folk till att se mig, men ändå missa mig. Det var få som fick se min riktiga sida, och jag vet ännu inte om min riktiga sida har kommit fram. Vad är jag och vad är masken som kommer på i jobbiga situationer. Kläder, smink, allt jag gjorde var för att hålla masken, hålla människor ute och inne.

Att välja själv

Jag valde själv hur jag skulle visa mig. Att gå med sänkta ögonbryn på stan, slippa folks blickar, att undvika speglar. Jag ville inte se mig själv, även om det kanske skulle ha behövts. Men någonting i mig skrek, ville ut, ville att jag skulle reagera. Det gjorde jag inte. Skriket stängdes in, fick ligga där inne och gro tills jag var redo att släppa ut det.

Nätet var ett perfekt ställe att hänga på. Där kunde jag vara jag, med mina stavfel och med mina åsikter. Speciellt mina dikter. Genom att skriva dikter, kunde jag få ur mig alla känslor, att skriva, skriva och skriva lite till, precis som jag fortfarande gör. Men inte längre några dikter.

En gång, fick jag för mig att skriva ett avskedsbrev. Det var ingen sanning i det, utan jag ville bara se hur jag skulle formulera det, om det gick att göra ett avskedsbrev poetiskt. Mina texter var mörka, handlade om att jag gick sönder, att jag inte orkade längre, men fortfarande var jag anonym i det. Det var få som hade tillgång till mina dikter, men de finns samlade, jag tittar igenom dem ibland, bara för att se att jag kanske har kommit ett steg längre nu, än vad jag tidigare har gjort.

Att leva som jag gjorde i tonåren, var mitt eget val, det fanns ingen som kunde få mig att sluta skriva.

Dödens sista dans

Vi söker varandra bland de djupa snåren
Når fram till varandra, slingrar oss likt ormar
Vi har längtat
Åtrån växer och månen lyser upp våra kroppar
Bara du och jag
Ensama i snåren

En hand trycks mot min hals
Känner hur jag lät mig luras
Allt runt om kring mig ler
Jag var lätt
Alltid skall min kropp få känna din närvaro

Jag sjunker ner under jorden
Låter mig slukas av dess varma famn
Du gav det liv jag tillslut förtjänade
jag slutar andas
Äntligen är jag fri

Dansen som vi far kring i var ej av kärlek
Det hade aldrig funnits
Vi levde för att befria våra själar
Nu ser jag dig stå ensam
Ångrar dig

Men beslutet var gemensamt
Oåterkallerligt
Jag står bredvid dig
Kommer till dig i sömnen
Min existens är räddad

Märkena på min hals finns kvar
Dina händer som värmde mig
Jag känner när du försvinner från mig
Du har slutat tro
Vi var ett

Dina händer bär trycken från min hals
Du kände mitt liv försvninna
När natten kommer är du inte ensam
En skulle visar sig
Det är jag

Under ditt täcke finns en kniv
Du har den i de händer som tog mig
Kniven förs till din strupe
Ditt liv sitter i eggen som bär ditt blod
Jag tar din hand