Tid, och åter tid

2014-10-30

Kanske är det så, att det varit en bra morgon i alla fall, trots att det var förbannat kallt, kanske är det så att saker och ting börjar gå åt rätt håll, att jag börjar få alla bitar på plats, och också inse att det är bra att träffa folk.

På fredag blir första simtagen på flera år tagna, på onsdag nästa vecka skall jag till RSMH och göra ett besök, se om det är någonting som kan passa mig, och nästa fredag börjar en kurs med socialtsamspel. Skall bli intressant. Men också många saker på en vecka. Gissar att jag även har annat att göra, förutom det som gäller enbart mig. Orkar inte kolla det än, det kommer tids nog upp på tavlan.

Jag har önskat en sigvardtavla, en tavla som visar hela dygnet och där det går att sätta upp lappar för vad som skall göras när, vilken tid. Det är något som jag behöver som komplement till min whiteboardtavla för veckan. Att kunna se hur dagen går, timmarna som försvinner och när jag skall göra saker, är någonting som behövs nu. Tidsuppfattning är någonting som inte faller sig rätt just nu. Jag hoppas att det kommer bli bättre, för jag vill inte vara så som jag är nu. Det förstör för så många, och inte minst för mig. Som att blogga, eller sitta och virka. Det är saker som jag kan försvinna in i, och har ingen aning om hur länge jag setat med det. Jag kan inte ens uppskatta tiden, trots timstock.

Kanske blir det bättre, kanske sämre. Vi får helt enkelt se. Har ringt till arbetsterapeuten idag, och hon skulle se vad hon kunde göra, och så skall jag få en ny tid hos henne. Det blir bra. Hoppas att hon ringer idag, så vi kan fixa till allt.

Det där med att vara förälder i alla lägen

Är inte alltid det lättaste skall jag säga.

Jag glömmer omedvetet bort saker och ting som skall hända, jag glömmer att påminna barnen om det ena och det andra, och jag tar på mig allt för mycket saker utan att själv tänka på det.

Sedan kraschar jag, för att jag mitt i allt detta, förlorat mig själv och vad jag klarar av, egentligen. Då hamnar jag här, sitter och grubblar över hur dålig förälder jag är för mina barn, om jag ändå vore som de andra, om jag bara inte var sjuk. Och så vidare. Där rullar jag in mig i ett täcke, som är tjockt och tungt, och svårt att ta sig ur. För jag vet inte hur jag skall lyckas med det själv. För att man skall vara duktig, klara av att göra det som hör föräldrarollen till, laga mat, städa, kela med ungar, katter och hundar (om nu sådana finnes i huset), städa lite till, sysselsätta barn, komma ihåg att ta vara på den tid som finns, och så skall en själv också ha lite tid till att varva ner, komma upp. samla energi, samla kraft och mod till att klara ytterligare en timme.

Samtidigt så tänker jag, att det borde finnas fler som tänker som jag, som fäller en eller flera tårar då och då, just för att de inte orkar. För att vi inte kan vara som alla de super föräldrar verkar vara, bra på just allt. För det är vad vi ser, hur det egentligen är, är något som endast de kan tala om.

Till allt detta, vet jag att jag också att jag har en sjukdom, om inte flera, och det yttrar sig på flera olika sätt. Jag mår psykiskt dåligt, och jag har min fibro, men jag känner inte att det är någonting som jag kan skylla på. Kanske är det jag som tänker fel där, men hur skall man kunna skylla på någonting som inte syns? Utan som är något som endast jag kan avgöra?

Serially Lost 2 Writing 101.4

När sprickorna kommer fram

Jag hade mina sprickor, de bröt fram då och då, men oftast på kvällar och nätter. Det fanns sätt att döva dem med. Bland annat med killar. Genom att ha pojkvän för några veckor kunde jag känna mig älskad, och jag kunde älska. Sedan behövdes det inte så mycket mer. Inte just då. Efter mitt första förhållande, som varade i ett år, så var det jag som gjorde slut med killarna, oavsett hur intressanta eller ointressanta de var. För då var det inte någon annan som gjorde mig illa. Den första uppsägningen skedde vid det första förhållandet, och det var inte jag som gjorde det.

Jag var förkrossad, för vad var jag nu? Singel, mobilen åkte i väggen, jag gick åter igen ner mig, och masken blev på något sätt lite svagare och svårare att hålla. Har man en partner, behöver man inte så mycket annat. Jag behövde inte visa mig så mycket hemma, jag kunde på något sätt göra det jag ville, även om det kanske inte alltid var till det bästa.

Snabbt efter ett uppbrutet förhållande, så var jag inne i ett annat. Att vara singel var inte min grej, jag klarade mig inte själv. Jag vet idag att jag har en del personlighetsstörningar, och en av dessa heter osjälvständig personlighetsstörning, och jag tror att detta betydde mer då, än vad det gör idag. Jag behövde ha någon vid min sida, som sa till mig att jag var älskad, att det jag gjorde var bra, att jag faktiskt var någon. För i skolan var det inte lika lätt. Förutom under det sista året. Året då jag träffade en av mina allra bästa vänner, han som vet allt om mig, och kan läsa av mig på en gång.

När folk försvinner, finns de viktiga kvar

Han vet om hur jag har det, hur jag lever, och hur jag har fungerat, men ändå inte dömt mig för detta. Att han idag finns som en av de närmaste, är ett under. De andra från gymnasiet tappades av längs med vägen, man växer ifrån varandra och livet går vidare.

Jag skaffade barn ganska så snabbt, 26 timmar efter min egen 20års dag, kom dotra min till världen, vilket var helt underbart, samtidigt som det förändrade hela ens värld. De människor, som tidigare funnits vid min sida, försvann sakta men säkert, att prata i telefon, träffa folk och allt annat, blev mycket svårare när man levde i en annan del av sverige, vi var inte grannar ens på håll. Ny stad, nya möjligheter och nya svårigheter. Men ändå, så fanns han kvar. Då kanske vi inte hade samma kontakt, men efter några år på håll, hittade vi åter igen till varandra.

Nu är den röda tråden borta, jag svamlar, men ni får ta mig för den jag är, och orkar ni läsa, är det starkt gjort av er. 

Det är konstigt hur folk försvinner ur ens liv, kanske är det just de där små sprickorna som gör det. Jag har sett det påverka folk, hur mina sprickor kan göra att folk reagerar på ett sätt de själva inte trodde. Eller så vet de inte hur de skall hantera det som skett.

Jag åkte ner mig i en förlossningsdepression redan efter första barnet, men då var det ingen som fick veta det. Eller jo, en eller kanske två visste om hur jag egentligen mådde. Men jag visade det endast när jag var själv, för det var då jag kunde släppa masken, låta tårarna rinna längs med mina kinder och jag kunde tycka synd om mig själv. Kanske mest för att jag inte vågade visa någon hur jag egentligen mådde. För vem skulle bry sig?

Där var jag då. Inte redo att få hjälp, inte redo att låta folk komma mig så nära. Att skrämma folk. För folk kan bli rädda om de inser att någon mår dåligt, och vissa kan inte ta till sig hur det är, och andra vill inte ens försöka. För hur kan man hjälpa någon som mår så pass dåligt, men ändå inte hamna där själv?

Jag tror att det är så vissa tänker. Men kanske har jag fel. Nu har jag redan hunnit bli 30, men det är under de senaste åren, som folk verkligen har fått se den jag är, hur jag ser ut under masken som burits under flera år, nu börjar den spricka ordentligt, och jag ber om all den hjälp jag kan få. Men det tog mig 15 år, innan jag ens tagit det till mig på riktigt. För med en ordentlig mask, går det även att lura sig själv.