Nätverksmöte

2014-11-14

Igår var det möte på Socialtjänsten, ett nätverksmöte angående barnen, och mig. Jag tycker att det var ett väldigt bra möte, och att alla som kom dit faktiskt gjorde det för antingen min, eller barnens skull. Det kändes bra att även kollegor/vännen också kom. Att de faktiskt bryr sig.

Jag vet inte om vi kom fram till så mycket, det var mer information och de tjänstemannaanställda talade om vad de gjorde och vad deras arbete hade för syfte. Alla tog sin bit, och vad de mer kunde göra för att allt skulle gå bättre. Vi talade om att jag behövde mer boendestöd, fler timmar i veckan, att barnen var beviljade sju timmars kontaktperson i veckan, och lite om hur en psykos kan vara.

Idag är jag mör. Tankarna går på lågvarv och jag lika så. Det är mycket med ett tretimmars möte, som inte ens blev så långt. Mycket folk, mycket prat, men i en bra och sansad form.

En morgon i realtid

2014-11-10

Barnen sitter i hallen, bråkar. Louice har gått in på rummet, och tänker inte gå ut förens Lukas har gått. Lukas kastar skor och annat på Louice så fort hon visar sig. Skriker saker till henne, kallar henne för ord som jag inte använder, som jag aldrig har använt. Jag vet var de kommer ifrån, han är ärlig och säger var ifrån de kommer. Nu kallar de varandra för puckade, dumma i huvudet, att de skall hålla käften. Och jag är maktlös. Totalt. Det är ingen utav dem som lyssnar på mig.

Oavsett om jag säger att de kommer att komma försent, så är det ingenting som spelar någon roll, inte för någon av dem.

Det är såhär en morgon ser ut. I realtid..

Jag behöver tips, på hur man kan göra morgonen lättare, för alla..

Att somna ifrån livet

2014-11-09

Att somna ifrån att hämta sin dotter från kalas, tror jag inte att det är så många som lyckas med. Jag gör det. Någon som finner det förvånande? Pinsamt kan jag säga att det var. Att upptäcka att klockan är så pass mycket som den är, att kalaset slutade för 30 minuter sedan och att jag har flera missade samtal på mobilen, tyder på att en är väldigt trött. Hon kom hem i alla fall. De körde hem henne. Tror att jag sovit i några timmar vid det här laget, och det är dags för alla barn som är vakna att ta sig till sina sängar. Vid halv ett, natten till idag, efter att jag åter igen somnat i soffan. Upptäcker jag att Lukas fortfarande är vaken, och ligger och tittar på film inne hos sig. Sicken pli på barnen jag har. Sicken pli på mig själv jag har. Jag kan lova att jag i förmiddags ringde och bad så hemskt mycket om förlåtelse för gårdagen och att jag skämdes över det inträffade.

Jag vet varför jag var så pass trött. Vi hade tidigare under dagen varit och firat min syster. Det var folk där, min fader och Maria, Max och Rebecca, Linn med barn, och så mina två stora. Och mormor, inte att förglömma. Det räckte, det var tillräckligt att hålla sig väl med, och lyssna till. Jag var helt slut när vi åkte där ifrån.
Kanske syns det inte utåt, men det känns. Huvudet blir på något sätt tomt, och tankarna går inte att styra upp eller sortera. Allt tas in. Sådant gör en trött, sådant gör att jag somnar i soffan på kvällarna, sådant gör att jag inte orkar lika mycket längre.

Men i övrigt har det varit en bra helg. En seg helg, på ett bra sätt. Även om jag idag haft hög ångest för att Love har städat, och jag inte har kunnat hjälpa till. Det har bara inte fungerat för mig.

Det där med mornar

2014-10-29

Kan en bli mer galen, än när mornarna inte fungerar som sig bör? Den ena säger fula saker, den andre skall inte göra någonting, och den första fortsätter att säga, slå och hålla på. Detta gör att det blir ett antal sms varje morgon, om att saker och ting inte går som planerat om morgonen. Att komma iväg i tid till skola/fritids, är alltid ett slag emot klockan. Tiden vill inte som vi, och allt går extra snabbt och långsamt på samma gång.

Nu är de iväg, smsen rullar in, och jag skall försöka göra någonting vettigt innan boendestödet kommer. Kanske hänga tvätten, eller se vad som finns på mitt skrivbord. Där behövs det rensas, men tvätten behöver också bli hängd. Yllekläder, tjocka tröjor, misstänker att mycket där i är mitt.

Det där med att vara förälder i alla lägen

Är inte alltid det lättaste skall jag säga.

Jag glömmer omedvetet bort saker och ting som skall hända, jag glömmer att påminna barnen om det ena och det andra, och jag tar på mig allt för mycket saker utan att själv tänka på det.

Sedan kraschar jag, för att jag mitt i allt detta, förlorat mig själv och vad jag klarar av, egentligen. Då hamnar jag här, sitter och grubblar över hur dålig förälder jag är för mina barn, om jag ändå vore som de andra, om jag bara inte var sjuk. Och så vidare. Där rullar jag in mig i ett täcke, som är tjockt och tungt, och svårt att ta sig ur. För jag vet inte hur jag skall lyckas med det själv. För att man skall vara duktig, klara av att göra det som hör föräldrarollen till, laga mat, städa, kela med ungar, katter och hundar (om nu sådana finnes i huset), städa lite till, sysselsätta barn, komma ihåg att ta vara på den tid som finns, och så skall en själv också ha lite tid till att varva ner, komma upp. samla energi, samla kraft och mod till att klara ytterligare en timme.

Samtidigt så tänker jag, att det borde finnas fler som tänker som jag, som fäller en eller flera tårar då och då, just för att de inte orkar. För att vi inte kan vara som alla de super föräldrar verkar vara, bra på just allt. För det är vad vi ser, hur det egentligen är, är något som endast de kan tala om.

Till allt detta, vet jag att jag också att jag har en sjukdom, om inte flera, och det yttrar sig på flera olika sätt. Jag mår psykiskt dåligt, och jag har min fibro, men jag känner inte att det är någonting som jag kan skylla på. Kanske är det jag som tänker fel där, men hur skall man kunna skylla på någonting som inte syns? Utan som är något som endast jag kan avgöra?