Serially Lost 1 Writing 101.4

Att förlora sig själv

Det känns som att jag upprepar mig, allt handlar om mig och om mina problem, men det är också min blogg, mitt sätt att berätta min historia. En historia som började för länge sedan, en historia som ännu inte har sett sitt slut.
Jag kommer inte att nämna namn, jag kommer att ställa mig utanför allt sådant. För detta kommer att läsas, av dig och av andra. Och skulden ligger inte på någon.

Med fria händer, att bygga en mask

Hur allting började, vet jag inte riktigt. Jag vet bara att jag började med att falla. Dikterna blev mörkare, och jag gjorde mig mer och mer osynlig för världen. Jag satte upp en fasad av vad som kunde vara jag i verkligheten, jag ville inte beskriva mig med ord, för alla uppfattade mig annorlunda, på nätet höll jag mig anonym till viss del. Genom att inte skriva vad en är för person, så får personen i sig själv se vad hen tycker.

Jag klädde mig som jag kände mig. Ibland gick det i svart, eller varför inte ett blåkläder, en hel overall och täckbyxor till mitten av mars. Alltid i förändring, alltid i rörelse. Olika sätt för att få folk till att se mig, men ändå missa mig. Det var få som fick se min riktiga sida, och jag vet ännu inte om min riktiga sida har kommit fram. Vad är jag och vad är masken som kommer på i jobbiga situationer. Kläder, smink, allt jag gjorde var för att hålla masken, hålla människor ute och inne.

Att välja själv

Jag valde själv hur jag skulle visa mig. Att gå med sänkta ögonbryn på stan, slippa folks blickar, att undvika speglar. Jag ville inte se mig själv, även om det kanske skulle ha behövts. Men någonting i mig skrek, ville ut, ville att jag skulle reagera. Det gjorde jag inte. Skriket stängdes in, fick ligga där inne och gro tills jag var redo att släppa ut det.

Nätet var ett perfekt ställe att hänga på. Där kunde jag vara jag, med mina stavfel och med mina åsikter. Speciellt mina dikter. Genom att skriva dikter, kunde jag få ur mig alla känslor, att skriva, skriva och skriva lite till, precis som jag fortfarande gör. Men inte längre några dikter.

En gång, fick jag för mig att skriva ett avskedsbrev. Det var ingen sanning i det, utan jag ville bara se hur jag skulle formulera det, om det gick att göra ett avskedsbrev poetiskt. Mina texter var mörka, handlade om att jag gick sönder, att jag inte orkade längre, men fortfarande var jag anonym i det. Det var få som hade tillgång till mina dikter, men de finns samlade, jag tittar igenom dem ibland, bara för att se att jag kanske har kommit ett steg längre nu, än vad jag tidigare har gjort.

Att leva som jag gjorde i tonåren, var mitt eget val, det fanns ingen som kunde få mig att sluta skriva.

Dödens sista dans

Vi söker varandra bland de djupa snåren
Når fram till varandra, slingrar oss likt ormar
Vi har längtat
Åtrån växer och månen lyser upp våra kroppar
Bara du och jag
Ensama i snåren

En hand trycks mot min hals
Känner hur jag lät mig luras
Allt runt om kring mig ler
Jag var lätt
Alltid skall min kropp få känna din närvaro

Jag sjunker ner under jorden
Låter mig slukas av dess varma famn
Du gav det liv jag tillslut förtjänade
jag slutar andas
Äntligen är jag fri

Dansen som vi far kring i var ej av kärlek
Det hade aldrig funnits
Vi levde för att befria våra själar
Nu ser jag dig stå ensam
Ångrar dig

Men beslutet var gemensamt
Oåterkallerligt
Jag står bredvid dig
Kommer till dig i sömnen
Min existens är räddad

Märkena på min hals finns kvar
Dina händer som värmde mig
Jag känner när du försvinner från mig
Du har slutat tro
Vi var ett

Dina händer bär trycken från min hals
Du kände mitt liv försvninna
När natten kommer är du inte ensam
En skulle visar sig
Det är jag

Under ditt täcke finns en kniv
Du har den i de händer som tog mig
Kniven förs till din strupe
Ditt liv sitter i eggen som bär ditt blod
Jag tar din hand

Annonser