En uppdatering

2014-11-17

Nu har det åter igen gått ett par dagar sedan jag skrev sist. Vet inte om det hänt så mycket nytt. Troligtvis inte. Har kommit igång med att baka, utan att det tar 45 minuter att få ihop en smet. Kanske för att jag mycket kan köra på egna mått, och inte behöver läsa mig till hur det skall göras. Jag har fortfarande problem med närminnet, och det känns lite som att det varken blir bättre eller sämre.

Jag försöker fortfarande med att lyckas skriva lika snabbt på datorn som jag tidigare kunnat, utan att trycka dubbelt, eller mellanslag mitt i ett ord, eller vad det nu kan vara. Det blir fel oftare nu än tidigare, och jag misstänker att även det har med psykosen att göra.

Vilka problem va? Nä.. men detta är bara de små, de som märks minst utåt, men det som stör mig väldigt mycket. De större, är mer synliga, märks mycket mera utåt och inåt.

Orsaker till att jag inte kan

2014-11-03.3 – 2014-11-04 Olika orsaker

Många av er, undrar säkert hur det kommer sig att paranoian, ångesten och allt annat, bara kan slå till utan förvarning. Men det är så det är. Jag känner inte alltid att den kommer smygande, utan märker det först, när det nästan är för sent för att stoppa.

I morse hade jag tankar på att jag skulle försöka bli inlagd, för att jag inte klarar av vardagen här hemma själv, jag klarar knappt av att lämna barn på dagis utan att känna mig svag, uttittad, förföljd osv. Men samtidigt så vet jag att jag måste bekämpa det. Vissa dagar går det bara inte att göra det. Jag känner det så starkt i hela mig, ångesten är på topp, och jag vet inte vart jag skall ta vägen.

Samtidigt som det gör saker värre för mig, är det inte bara jag som påverkas av det hela. Love påverkas, familjen i sig påverkas. Och det känns som att jag är på väg att isolera mig igen. Jag vill inte, jag försöker att bekämpa känslan av att allt utanför är fel, och jag vet att ingenting är fel. Där emot är känslorna så starka att jag lurar mig själv. För det är ju det som det hela är. Olika sätt att lura sig själv. Att jag befinner mig i någon annans kropp, är också en känsla som börjar komma tillbaka, att det inte är mina händer. Men jag skall klara detta. Jag skall inte bara låta tiden gå utan jag skall ta tag i detta, snarast möjligt. Jag måste strukturera upp mina dagar bättre. Så jag vet vad Jag skall göra, och när.

Med tavlan som kommer om några dagar, så blir det mycket lättare. Då kan jag se det, helt och fast på tavlan, vad jag skall göra, när jag skall göra det.

Hur gör man

2014-11-03

Jag hamnar sittandes med virkningen i handen, kan inte göra något. Jag vet att om 30 minuter skall jag egentligen vara i badhuset, men det kommer inte att ske, inte idag. Kroppen värker, och ja det kanske skulle vara bra att gå dit ändå, ögonen sluter sig sakta, och jag känner mig psykiskt slut. Orken finns inte.

Jag och Laika spenderade en 45 minuter i hundgården. Det slutade med att hon såg ut som en helt annan ras, och var tvungen att få sig en dusch. Allt är inte borta än, så idag blir det duschterapi. Både för henne och för mig.

Trött och slut, sliten, och vet inte vad jag skall göra för att bryta mönstret idag. Om det ens finns något mönster att bryta. Vila, är vad kroppen säger till mig, men hur vilar man utan att göra någonting? Utan att hamna med händerna upptagna med virkningen, målningen eller vad det nu må vara.. Hur gör man?

En fredag

2014-10-31

Fredag, barnen är hos sin fader, och jag sitter här och väntar på att ett spel skall installeras. Spel. Även om jag kanske inte kan spela speciellt mycket nu, så är det lika bra att passa på när det är billigt.

Hur som, skit i spelen nu, nu väntar vi på boendestödet, hon kommer vid 12. Egentligen, skulle vi ha tagit oss till simhallen, men som en god vän igår kom på, så är det höstlov, och enligt badets hemsida, finns det inte någon motionsimbana idag, utan endast lek. Förståerligt, men det gör också att jag inte kommer att gå dit. En hel bassäng full med barn, och så jag som skall försöka simma i 30 minuter? Nä, det kommer inte att ske. Vet där emot inte vad vi skall göra istället. Någonting. Vi får helt enkelt sätta oss ner och se vad vi kommer på.

Jag har ju minskat ner på morgonmedicinen nu, ingen stesolid förens under eftermiddagen, och jag tror att det fungerar ganska så bra. Under förmiddagen har jag inte lika mycket ångest, utan det kommer mer efter att klockan blivit två, och beroende på hur dagen ser ut. Självklart kan jag känna att jag skulle behöva någonting på morgonen, men då har jag lergigan som är lite snällare, enklare, och inte lika beroendeframkallande som Stesolid kan vara.

Måste bara se till att jag kommer ihåg att ta kvällsmedicinen, seroquel.. Men det är lättare sagt än gjort, då jag ofta hinner somna innan det är dags för den.

Kanske blir det en bra dag idag, kanske blir det en dag då jag gör någonting vettigt. Vi får se.

 

Har jag missat att skriva om någonting, här eller på http://rydbrand.wordpress.com ? vad vill ni veta mer om?

Förlorad matematik

2014-10-28

Sitter och väntar på att arbetsterapeuten skall ringa, jag behöver ett till hjälpmedel, ett som behandlar dagen, eller schema, som visar hur dagen ser ut och hur lång tid det är kvar. För jag fastnar i att göra saker nu, manisk eller inte, så är jag fast. Kommer inte ihåg de enklaste saker, går inte ut med hunden i tid, då jag sitter fast med någonting, eller ingenting. Jag behöver kunna se hur dagen försvinner, och vad jag skall göra när.

Nu är det virkningen som tar all tid, svårt att bryta marken. Jag är fast, oavsett hur trött jag är, så kan jag ändå virka. Det går på automatik. Där emot, har jag upptäckt en jobbig sak, jag har inte längre koll på matematiken, oavsett om det är höga eller låga tal. Lika så skrivandet, jag tappar bort ord, och bokstäverna sitter inte där de skall, de blir i fel ordning, fingrarna hittar inte längre rätt. Jag har kunnat skriva mer eller mindre felfritt utan att behöva kolla på tg-bordet, men det fungerar inte längre. Det blir mer och fler fel, inom både stavning räkning. Jag har inte tappat bort värdet utav pengar eller siffror, det är bara det att jag inte får ihop det. Enkel matematik, addition, i låga tal fungerar inte.

Jag var inne på pressbyrån idag, och skulle handla en dricka och så någon chokladbit, jag kunde inte lägga ihop 32+20. Jag tittade på pengarna i handen, men kunde ändå inte se om jag hade råd med det eller inte. Det var en väldigt skrämmande känsla. Och nu säger jag inte att jag har varit världsbäst på matematik, absolut inte, långt där ifrån, men det där var ett så pass enkelt tal, och jag missade det.

writing 101 ”Don’t Stop the Rockin’” swe

400 ord, det borde inte vara så svårt, med tanke på att jag från och till skriver dubbelt så mycket, för att inte tala om uppsatser och liknande som har gjorts genom åren. Men nu är det med ett krux, jag får inte rätta mig, det skall bara skrivas, ingenting ”gör om, gör rätt”, dock förbehåller jag mig rätten att se till att bokstäverna hamnar där de skall, då mitt tg-bord inte alltid vill som jag.

Dagen, ja vad skall man säga, har varit någorlunda bättre, saker och ting börjar se ljusare ut, och det verkar som att det tillslut kommer att lugna ner sig, förr eller senare. Jag hoppas på det första. Massa möten nästa vecka, om hur allt kommer att bli i framtiden. Vi skall märka upp saker här hemma, låta saker hamna på sin rätta plats, göra det lättare, inte någe mer oreda här inte! Om jag håller på det vi fixar iordning, vill säga.

jag är trött i skallen nu, dagarna tär på mig, och speciellt när det inte alltid vill sig som jag vill. Där emot, har jag börjat komma till insikt om en sak, mitt självskadebeteende, det finns kvar, fast i annan form än tidigare, det är inte jag som gör mig illa, utan det är hunden, jag låter henne på något sätt bita i mig, trots att jag inte vill, och trots att jag säger ifrån, så får hon nafsa lite, lite. Jag är seg till tillsägningen. Kanske är det för att det känns bra att ha någonting att skylla på, kanske är det just det att det inte är jag som är grejen? Men kan man då kalla det ett självskadebeteende, jo, det tycker jag allt.

Den nya medicinen har börjat verka på mig, jag känner att jag inte är lika paranoid längre, trots att vissa bitar fortfarande finns kvar, där emot, blir det svårare att göra saker, då manin som fanns inte längre är på samma nivå som tidigare, det blir svårt att ta sig an saker att göra, trots att jag vill, trots att jag har val. Men jag kommer alltid på ursäkter till varför jag inte skall göra saker och ting, varför jag bara skall sitta och göra ingenting. Trist, men sant. Kanske jämnar det ut sig, har ju endast tagit medicinen i ett par dagar nu, så tillslut så blir det förhoppningsvis en bra nivå att ligga på. Jag har inte längre känslan av att jag behöver ligga inne för att klara av vardagen, vilket är en känsla som är väldigt skön att slippa!

 

2014-09-25

 

Hur kan det vara så svårt att förstå, jag försöker förklara så bra jag bara kan, om hur jag mår, både i tal och i skrift. Det finns ingen möjlighet för mig att ta på mig mer stress än vad jag redan har, och det spelar ingen roll vad det är. Min stressnivå, ligger konstant högt upp, oavsett om det finns folk hemma eller inte. Det gränspsykotiska är ingenting som går över på några dagar, det stannar kvar, jag är fortfarande sjuk, oavsett om jag kanske tar mig till skärholmen någon dag, eller kan ta mig ner till centrum, så finns det de dagar då jag inte kan göra ett smack, och att jag kan ta mig iväg vissa dagar, hänger mer på att jag har sällskap, någon som håller mig lugn, någon jag kan tala med om hur jag mår, och säga till om det blir för mycket. Det är så mitt liv ser ut nu.

Det är så pass, att jag inte kan ta hand om mina barn själv, utan att kollapsa på ett eller annat sätt. Men, det söker jag hjälp för, det finns stöd för dem att få, och det finns människor som förstår och tar mig på allvar. För andra måste jag försvara mig, som att det inte är nog med det som redan är sagt. Jag är inte frisk, jag kommer inte bli fullt återställd på ett bra tag, och det är bara till att acceptera. Både från min sida, och från andra sidan.

Men jag vill inte behöva förklara mig, försvara mig, för det som min sjukdom gör mot mig. Det är inte mitt val att vara så som jag är nu, och jag jobbar hårt på att det skall bli bättre.

Ställ frågor istället, jag svarar gärna på hur saker och ting ligger till, vad det är som är svårt för mig, och vad som jag skulle kunna klara av. istället för att ta mig för givet.

”En karaktär” writing 101.6 swe

Hon sitter där på sjukhussängen, man kan se henne när man går förbi ute i korridoren. Ibland tittar hon upp, andra gånger sitter hon försjunken i tankar, eller med papper och penna. Det märks att hon försöker att bli bättre, hon vill att allting runtomkring henne skall fungera som det skall, men det går inte. Genom att rita blir hon av med en del av skulden. Skulden över att ha behövt lämna sin familj hemma, medan hon kan sitta där och göra ingenting.

Men det syns på henne att saker snurrar runt där uppe i den grå hjärnmassan. Hon tittar sig omkring och försöker fokusera på någonting annat än det som är just nu, fokusera på någonting hon kan påverka. Det är en försjunken min som hon visar, trots att hon ler när någon pratar med henne. Att hålla en god min, är någonting som hon lärt sig sedan barnsben. Den där masken. Som hon jobbar så hårt för att upprätthålla, för att den inte skall krackelera, har redan fått sina sprickor, de kom redan innan hon lades in på psyket. Men det var hon själv som upptäckte dem, ingen annan kunde se så djupt inom henne som hon själv. Väl medveten om vad som hände.

Så nu sitter hon där, benen dinglandes, på sängkanten. Funderande över hur morgondagen kommer att se ut, om hon kommer kunna rita av sig all den press hon har på sig själv.

Varför skall det göra så ont?

Bit ihop, låt inte andra komma dig nära, låt dem inte se dig utan din mask. Det skadar bara, ingenting blir bättre av att de se hur du mår.

Låt tiden ha sin gång, låt allt bli till det som det en gång skulle.
Till det som en gång var tänkt.

Men varför måste allt göra så himlans ont?

”Serially lost, part 3” writing 101.4

När masken går sönder

När tårarna börjar rinna ner för kinderna, då vet jag att det är kört. Det kommer inte att bli som vanligt om någon får se det. På ett sätt är det bra, då vet jag att jag slipper masken, i alla fall tillfälligt. Ofta är det tyvärr så, att jag sätter tillbaka den igen. Jag vill inte vara utan den, jag vill kunna ha ett leende på läpparna, eller åtminstone se lite gladare ut än vad jag kanske egentligen är. Alla behöver inte få se, hur det riktiga jaget ser ut hela tiden.

Jag vet, det kanske är fel, att låta den där masken komma upp igen, det är som att spela ett spel, som ingen kan vinna. För jag är medveten om att det är jag som förlorar på det i längden. Men det är svårt att låta bli,

Ett invand beteende är svårt att avsluta. Tyvärr tar det lång tid, och jag arbetar med att hitta tillbaka till mig själv, att få vara den jag egentligen är. Nu är det lång tid kvar, då jag har tagit ett par steg bakåt igen. Jag är inte den jag tidigare varit, jag har förlorat mig själv, men samtidigt hittat någon som kan vara jag, någonstans långt inne i mig.