ångest

2014-11-24

Nu är ångesten hög. Jag kommer varken kunna ta mig och simma eller till hallunda. Det finns inte en chans idag. Tyvärr. Jag är medveten om att det är jag som skadas mest av detta, eller även Lukas faller mellan stolarna idag. Men jag har bett sköterskan på Prima att ringa upp, så vi i alla fall kan prata. Att sätta sig på en buss, är inte någonting som jag klarar av idag. Det finns inte någon chans till det. Hur mycket jag än vill, så är klumpen i magen emot mig, skriker och har sig, utan att det hörs utåt. Men jag hör det, och jag kan inte motsätta mig det.

En morgon i realtid

2014-11-10

Barnen sitter i hallen, bråkar. Louice har gått in på rummet, och tänker inte gå ut förens Lukas har gått. Lukas kastar skor och annat på Louice så fort hon visar sig. Skriker saker till henne, kallar henne för ord som jag inte använder, som jag aldrig har använt. Jag vet var de kommer ifrån, han är ärlig och säger var ifrån de kommer. Nu kallar de varandra för puckade, dumma i huvudet, att de skall hålla käften. Och jag är maktlös. Totalt. Det är ingen utav dem som lyssnar på mig.

Oavsett om jag säger att de kommer att komma försent, så är det ingenting som spelar någon roll, inte för någon av dem.

Det är såhär en morgon ser ut. I realtid..

Jag behöver tips, på hur man kan göra morgonen lättare, för alla..

Att somna ifrån livet

2014-11-09

Att somna ifrån att hämta sin dotter från kalas, tror jag inte att det är så många som lyckas med. Jag gör det. Någon som finner det förvånande? Pinsamt kan jag säga att det var. Att upptäcka att klockan är så pass mycket som den är, att kalaset slutade för 30 minuter sedan och att jag har flera missade samtal på mobilen, tyder på att en är väldigt trött. Hon kom hem i alla fall. De körde hem henne. Tror att jag sovit i några timmar vid det här laget, och det är dags för alla barn som är vakna att ta sig till sina sängar. Vid halv ett, natten till idag, efter att jag åter igen somnat i soffan. Upptäcker jag att Lukas fortfarande är vaken, och ligger och tittar på film inne hos sig. Sicken pli på barnen jag har. Sicken pli på mig själv jag har. Jag kan lova att jag i förmiddags ringde och bad så hemskt mycket om förlåtelse för gårdagen och att jag skämdes över det inträffade.

Jag vet varför jag var så pass trött. Vi hade tidigare under dagen varit och firat min syster. Det var folk där, min fader och Maria, Max och Rebecca, Linn med barn, och så mina två stora. Och mormor, inte att förglömma. Det räckte, det var tillräckligt att hålla sig väl med, och lyssna till. Jag var helt slut när vi åkte där ifrån.
Kanske syns det inte utåt, men det känns. Huvudet blir på något sätt tomt, och tankarna går inte att styra upp eller sortera. Allt tas in. Sådant gör en trött, sådant gör att jag somnar i soffan på kvällarna, sådant gör att jag inte orkar lika mycket längre.

Men i övrigt har det varit en bra helg. En seg helg, på ett bra sätt. Även om jag idag haft hög ångest för att Love har städat, och jag inte har kunnat hjälpa till. Det har bara inte fungerat för mig.

Det där med mornar

2014-10-29

Kan en bli mer galen, än när mornarna inte fungerar som sig bör? Den ena säger fula saker, den andre skall inte göra någonting, och den första fortsätter att säga, slå och hålla på. Detta gör att det blir ett antal sms varje morgon, om att saker och ting inte går som planerat om morgonen. Att komma iväg i tid till skola/fritids, är alltid ett slag emot klockan. Tiden vill inte som vi, och allt går extra snabbt och långsamt på samma gång.

Nu är de iväg, smsen rullar in, och jag skall försöka göra någonting vettigt innan boendestödet kommer. Kanske hänga tvätten, eller se vad som finns på mitt skrivbord. Där behövs det rensas, men tvätten behöver också bli hängd. Yllekläder, tjocka tröjor, misstänker att mycket där i är mitt.

Det där med att vara förälder i alla lägen

Är inte alltid det lättaste skall jag säga.

Jag glömmer omedvetet bort saker och ting som skall hända, jag glömmer att påminna barnen om det ena och det andra, och jag tar på mig allt för mycket saker utan att själv tänka på det.

Sedan kraschar jag, för att jag mitt i allt detta, förlorat mig själv och vad jag klarar av, egentligen. Då hamnar jag här, sitter och grubblar över hur dålig förälder jag är för mina barn, om jag ändå vore som de andra, om jag bara inte var sjuk. Och så vidare. Där rullar jag in mig i ett täcke, som är tjockt och tungt, och svårt att ta sig ur. För jag vet inte hur jag skall lyckas med det själv. För att man skall vara duktig, klara av att göra det som hör föräldrarollen till, laga mat, städa, kela med ungar, katter och hundar (om nu sådana finnes i huset), städa lite till, sysselsätta barn, komma ihåg att ta vara på den tid som finns, och så skall en själv också ha lite tid till att varva ner, komma upp. samla energi, samla kraft och mod till att klara ytterligare en timme.

Samtidigt så tänker jag, att det borde finnas fler som tänker som jag, som fäller en eller flera tårar då och då, just för att de inte orkar. För att vi inte kan vara som alla de super föräldrar verkar vara, bra på just allt. För det är vad vi ser, hur det egentligen är, är något som endast de kan tala om.

Till allt detta, vet jag att jag också att jag har en sjukdom, om inte flera, och det yttrar sig på flera olika sätt. Jag mår psykiskt dåligt, och jag har min fibro, men jag känner inte att det är någonting som jag kan skylla på. Kanske är det jag som tänker fel där, men hur skall man kunna skylla på någonting som inte syns? Utan som är något som endast jag kan avgöra?

2014-09-25

 

Hur kan det vara så svårt att förstå, jag försöker förklara så bra jag bara kan, om hur jag mår, både i tal och i skrift. Det finns ingen möjlighet för mig att ta på mig mer stress än vad jag redan har, och det spelar ingen roll vad det är. Min stressnivå, ligger konstant högt upp, oavsett om det finns folk hemma eller inte. Det gränspsykotiska är ingenting som går över på några dagar, det stannar kvar, jag är fortfarande sjuk, oavsett om jag kanske tar mig till skärholmen någon dag, eller kan ta mig ner till centrum, så finns det de dagar då jag inte kan göra ett smack, och att jag kan ta mig iväg vissa dagar, hänger mer på att jag har sällskap, någon som håller mig lugn, någon jag kan tala med om hur jag mår, och säga till om det blir för mycket. Det är så mitt liv ser ut nu.

Det är så pass, att jag inte kan ta hand om mina barn själv, utan att kollapsa på ett eller annat sätt. Men, det söker jag hjälp för, det finns stöd för dem att få, och det finns människor som förstår och tar mig på allvar. För andra måste jag försvara mig, som att det inte är nog med det som redan är sagt. Jag är inte frisk, jag kommer inte bli fullt återställd på ett bra tag, och det är bara till att acceptera. Både från min sida, och från andra sidan.

Men jag vill inte behöva förklara mig, försvara mig, för det som min sjukdom gör mot mig. Det är inte mitt val att vara så som jag är nu, och jag jobbar hårt på att det skall bli bättre.

Ställ frågor istället, jag svarar gärna på hur saker och ting ligger till, vad det är som är svårt för mig, och vad som jag skulle kunna klara av. istället för att ta mig för givet.

Serially Lost 2 Writing 101.4

När sprickorna kommer fram

Jag hade mina sprickor, de bröt fram då och då, men oftast på kvällar och nätter. Det fanns sätt att döva dem med. Bland annat med killar. Genom att ha pojkvän för några veckor kunde jag känna mig älskad, och jag kunde älska. Sedan behövdes det inte så mycket mer. Inte just då. Efter mitt första förhållande, som varade i ett år, så var det jag som gjorde slut med killarna, oavsett hur intressanta eller ointressanta de var. För då var det inte någon annan som gjorde mig illa. Den första uppsägningen skedde vid det första förhållandet, och det var inte jag som gjorde det.

Jag var förkrossad, för vad var jag nu? Singel, mobilen åkte i väggen, jag gick åter igen ner mig, och masken blev på något sätt lite svagare och svårare att hålla. Har man en partner, behöver man inte så mycket annat. Jag behövde inte visa mig så mycket hemma, jag kunde på något sätt göra det jag ville, även om det kanske inte alltid var till det bästa.

Snabbt efter ett uppbrutet förhållande, så var jag inne i ett annat. Att vara singel var inte min grej, jag klarade mig inte själv. Jag vet idag att jag har en del personlighetsstörningar, och en av dessa heter osjälvständig personlighetsstörning, och jag tror att detta betydde mer då, än vad det gör idag. Jag behövde ha någon vid min sida, som sa till mig att jag var älskad, att det jag gjorde var bra, att jag faktiskt var någon. För i skolan var det inte lika lätt. Förutom under det sista året. Året då jag träffade en av mina allra bästa vänner, han som vet allt om mig, och kan läsa av mig på en gång.

När folk försvinner, finns de viktiga kvar

Han vet om hur jag har det, hur jag lever, och hur jag har fungerat, men ändå inte dömt mig för detta. Att han idag finns som en av de närmaste, är ett under. De andra från gymnasiet tappades av längs med vägen, man växer ifrån varandra och livet går vidare.

Jag skaffade barn ganska så snabbt, 26 timmar efter min egen 20års dag, kom dotra min till världen, vilket var helt underbart, samtidigt som det förändrade hela ens värld. De människor, som tidigare funnits vid min sida, försvann sakta men säkert, att prata i telefon, träffa folk och allt annat, blev mycket svårare när man levde i en annan del av sverige, vi var inte grannar ens på håll. Ny stad, nya möjligheter och nya svårigheter. Men ändå, så fanns han kvar. Då kanske vi inte hade samma kontakt, men efter några år på håll, hittade vi åter igen till varandra.

Nu är den röda tråden borta, jag svamlar, men ni får ta mig för den jag är, och orkar ni läsa, är det starkt gjort av er. 

Det är konstigt hur folk försvinner ur ens liv, kanske är det just de där små sprickorna som gör det. Jag har sett det påverka folk, hur mina sprickor kan göra att folk reagerar på ett sätt de själva inte trodde. Eller så vet de inte hur de skall hantera det som skett.

Jag åkte ner mig i en förlossningsdepression redan efter första barnet, men då var det ingen som fick veta det. Eller jo, en eller kanske två visste om hur jag egentligen mådde. Men jag visade det endast när jag var själv, för det var då jag kunde släppa masken, låta tårarna rinna längs med mina kinder och jag kunde tycka synd om mig själv. Kanske mest för att jag inte vågade visa någon hur jag egentligen mådde. För vem skulle bry sig?

Där var jag då. Inte redo att få hjälp, inte redo att låta folk komma mig så nära. Att skrämma folk. För folk kan bli rädda om de inser att någon mår dåligt, och vissa kan inte ta till sig hur det är, och andra vill inte ens försöka. För hur kan man hjälpa någon som mår så pass dåligt, men ändå inte hamna där själv?

Jag tror att det är så vissa tänker. Men kanske har jag fel. Nu har jag redan hunnit bli 30, men det är under de senaste åren, som folk verkligen har fått se den jag är, hur jag ser ut under masken som burits under flera år, nu börjar den spricka ordentligt, och jag ber om all den hjälp jag kan få. Men det tog mig 15 år, innan jag ens tagit det till mig på riktigt. För med en ordentlig mask, går det även att lura sig själv.

Femton minuters dravel

Nu är det sådär igen, jag kraschar och jag kraschar hårt. Jag kan inte ens se till att mina barn kommer till de konserter de har med skolan själv, utan det får barnens socialsekreterare fixa. För jag orkar inte.

Jag bröt ihop mer än en gång under samtalet idag, och jag inser hur långt ner på skalan jag just nu ligger. 1-10 och jag placerar mig på en 2-3a. Det är inte bra, oavsett hur man räknar det. Jag ligger lågt, och frågan är när jag tar mig upp.

Men nu vet jag i alla fall vad som händer om jag mår dåligt, och måste åka och lägga in mig när det endast är jag hemma. Hur det går till, och vad som sker. Nätverket börjar utökas, och jag ser lite ljusare på det där med att ha med socialen att göra.

Men ja, det är jobbigt, att inte veta när var och hur saker kommer att komma igång. För jag vet inte, och det gör väl inte de andra heller iofs. Allt måste godkännas, och det är inte bara att sätta in vilka personer som helst. Men jag har ett stöd, det finns där, och jag vet vilka som skall ringas om det är någonting.

Lyssnar på musik, väntar på att Tommy skall hämta Lex, barnen har konsert idag. Något som jag totalt hade missat, men socialsekreteraren hjälpte till att rodda upp det hela, att få iväg dotra på det efter mötet här hemma. Ett möte som egentligen skulle ha skett innanför deras väggar.

Jag orkar inte, jag kan inte och jag fungerar inte riktigt som sig bör. Hjälpen som de ställer upp för, är helt otroligt.

Jag är trasig, förlåt för att det kanske skrämmer er, men jag håller mig stabil här nere, även om det inte är bra, så är det bättre än att ligga på en nolla eller etta.
Jag kan mina tidiga tecken, och vissa visar sig, men jag skall klara detta, jag skall se till att inte gå tillbaka för långt.. Jag skall vara stark och tro på mig själv. Att jag har de redskap som behövs för att underlätta, jag måste bara se till att använda dem bättre.

 

Ett inlägg om ingenting

Jag skall skriva, jag måste få skriva, jag behöver det. Jag, jag, jag. Det är mycket för min skull som jag låter fingrarna svepa över tangenterna, för att känna att jag finns kvar, för att lämna ett märke efter mig. Snart vaknar Lex, men tills dess, skall jag skriva. Om allt och ingenting.

Det är ingen bra dag idag, jag har kraschat och försöker ta mig upp. Nervsammanbrott, och frossa, folk som lyssnar på det jag säger och försöker att hjälpa till. Men egentligen är det nog bara jag själv som kan få upp mig ur den här skiten. Med hjälp. Men jag måste vilja, jag måste ha kraften att orka komma upp ifrån min grävda grop, och lyckas med att bara vara jag, så som jag är.

Att bara vara jag, i den tid vi lever i nu, är inte det lättaste. Jag förväntas att vara som alla andra, men hur är då alla andra, och var skiljer jag ut mig från mängden?

Om jag bara visste det, om jag kunde sätta fingret på vad jag skulle förändra, så skulle det vara lätt. Men nu är det inte på utsidan det sitter, och insidan är svår att möblera om. Ändra tankesätt, absolut, men sådant tar tid. Att inse att en behöver hjälp i vardagen, med både barn och sig själv, är kanske inte heller något som en vill erkänna. Men så är det här. Jag behöver all den hjälp jag kan få. Speciellt när saker och ting krockar med hur jag har tänkt ut att dagen skall vara.

För visst planerar jag, skall det bara vara jag hemma, så är det så det skall vara. Då skall inte barnen bli sjuka. Love skall inte behöva komma hem för att något av barnen blir sjuka, det är så jag tänker, men det är inte så jag fungerar.

Händer det något av barnen någonting, så måste någon mer vara hemma med mig, för jag slutar att fungera. Jag slutar med att ha fokus, då mina cirklar rubbas. Jag tar hand om barnen, på det bästa sätt jag kan, men det är så mycket lättare när de kommer då de skall. När fritids är slut, när dagis är slut. Inga sjukdomar tack! Men hur mycket jag än försöker, så är det så mycket som faller i vägen för det. Är det inte brutna handleder så är det möten med soc, eller något annat som barnen skall göra. Som med Prima idag, Lex hade löss och hann och love fick komma hem.. Jag klarade inte av att åka iväg. Istället hamnade jag här.

Samtal med socialpsykiatrin, för att se hur det går med mitt ärende, hur långt det har kommit och vad som är nästa steg. Jag försöker få tag i min kontaktperson på TIPS, men det går inge vidare, då deras telefon är avstängd. Jag hoppas att de skall höra mitt meddelande och ringa upp så snart som möjligt. Att berätta hur jag mår och hur jag känner kring allt det som är runt omkring.

Att lägga in mig, är någonting jag inte vill göra igen. Visst, hamnar jag i den situationen, får jag ta det, men jag gör allt jag kan för att slippa. Att inte sjunka så lågt som jag gjorde sist. Jag tror inte att det är någon större risk, men en skall aldrig säga aldrig, för rätt som det är, så sitter jag där igen, på en madrass som prasslar, delar rum med människor jag aldrig träffat förr, och svårt att få tiden att går.

Även om jag kanske inte är så social av mig för tillfället, så lever jag. Jag klarar bara inte av alla förändringar, de får mig till att falla. När jag faller, så vet jag att marken är hård, och det kommer att göra ont, på mer än ett sätt. Det påverkar hela familjen. Alla runt omkring. Så får det inte bli. Jag måste klara mig om dagarna, jag behöver mitt boendestöd, som jag hoppas skall komma igång snart. Men snart är osäkert, snart kan vara allt ifrån en vecka till fyra månader och fyra månader är en lång tid att leva så som jag gör nu. För nu kan jag inte se stöket, köket kan jag knappt gå in till, för där vet jag inte var jag skall börja. Vad är viktigast att få bort, och hur skall jag ställa alla saker. Luckorna är öppna, för att jag lätt skall se, men vad hjälper det.

Att stanna med ett glas i handen, och inte veta vad jag skall göra av det? Inga problem

Nu vaknade Lex. Höres snart

2014-09-16

2014-09-16

Ni vet hur det är, när allting verkligen går emot en och ingenting vill fungera så som sig bör. Idag är en sådan dag. Lex fick komma hem ifrån dagis på grund av löss. Vilket vi behandlade oss alla för i går kväll. Detta resulterar i att Love får åka från jobbet och hämta honom, bara för att jag är sjuk. Sedan ringer skolan, Lukas har ont, och vill gå hem. Visst, skicka hem honom också, vi är ju redan tre stycken här hemma, så kör på. Precis när vi skall göra oss i ordning, så kraschar jag. Bryter ihop, faller nedåt, och tårarna börjar rinna. Varför skall det vara en sådan dag, just idag. Det är inte min dag idag. Inte det minsta. Förändringar är jobbigt för mig, och jag har ännu inte återhämtat mig från helgen. Jag slutar aldrig förvånas över hur känslig jag egentligen är. Som ett slag rakt i ansiktet kommer det emot mig.