Jag faller hårt

2014-11-25

Jag faller, faller, faller, hårt mot marken, eller vad det nu är som fångar upp mig. Någonting är det, för än så länge har jag inte rasat igenom det, det som håller mig uppe. Jag skulle gärna gå och lägga mig, dra täcket över huvudet, och inte kliva upp igen, inte på flera dagar. Jag vill bara att allt detta skall ha ett slut, ett slut som går att se, som inte kommer smygandes. Jag vill se hur förbättringar sker, men det gör jag ej, jag ser endast det som faller emot mig, i hårda psykiska sparkar och slag, som gör att jag inte kan ta mig upp.

ångest

2014-11-24

Nu är ångesten hög. Jag kommer varken kunna ta mig och simma eller till hallunda. Det finns inte en chans idag. Tyvärr. Jag är medveten om att det är jag som skadas mest av detta, eller även Lukas faller mellan stolarna idag. Men jag har bett sköterskan på Prima att ringa upp, så vi i alla fall kan prata. Att sätta sig på en buss, är inte någonting som jag klarar av idag. Det finns inte någon chans till det. Hur mycket jag än vill, så är klumpen i magen emot mig, skriker och har sig, utan att det hörs utåt. Men jag hör det, och jag kan inte motsätta mig det.

Ett litet förlåt

2014-11-22

Det skriker i mig för tillfället. Jag vet inte vad jag skall göra, vad jag kan göra, hur jag skall göra någonting. Det spelar ingen roll vad jag tar för mig, rätt som det är så kommer rastlösheten, och då klarar jag inte av att göra någonting. Jag blir sittandes som ett fån, utan att få någonting gjort, utan att kunna tänka, utan att kunna fungera eller fundera ut någonting som jag skulle kunna göra. Det blir en blockad, en blockad för de få tankar som finns där inne. Och så får jag huvudvärk istället.

Jag verkligen hatar när det blir så. För då kan jag inte heller skriva den mängd jag vill göra. Det blir bara kortare texter, utan någon som helst vettig innebörd.

Förlåt.

Åter igen, denna ensamhet

2014-11-19.2

Nu känns det sådär ensamt igen. Oavsett vad jag gör, så spelar det ingen roll. Det är kallt och ensamt. Hur kommer en ur någonting sådant, när en är fast i det hela? Jag har inte kommit på någonting än, det känns som att det kommer ta tid att bryta bubblan, speciellt som den är på väg att sluta sig igen, sluta sig lite mer än tidigare, och snabbt går det.
Jag har fått svårt att ta mig utanför dörren, igen. Jag vet inte varför det blir så, det bara kommer. Självklart går jag ut med hunden, men utöver det. Att komma ner till centrum, eller åka iväg någonstans. Jag känner hur det knyter sig i magen bara av att tänka på det. Så har det inte varit förut, inte till den graden. Inte så här pass. Jag hoppas att nästa vecka blir bättre, att nästa vecka har lite mer att ge, att jag faktiskt kan samla mitt mod och ge mig iväg.

Känslan av ensamhet är jobbigt. För samtidigt som en känner sig ensam, vet en om att det är flera som finns vid ens sida och som försöker göra det bästa av situationen. Men ändå så är känslan så påtaglig under dagarna, att det kan driva en till vansinne

Oro och ångest

2014-11-18

Nu är det sådär igen, känslan av att oroheten kryper i kroppen och inte kan ta sig ut på något sätt. Den har hindrat mig mycket idag. Har inte kunnat gå ut som jag velat, så lugn som jag velat. Ångesten har hela tiden setat i halsen större delen av dagen, utan att jag kunnat göra någonting åt det. Inte ens mediciner har hjälpt. En kort stund under dagen var den lättare. Med en människa som tar mig för den jag är, utan att se en massa knussel i det hela, så fick jag mig en lugn sekund, och ett par nya gardiner. Det behövdes, för nu är vi tillbaka där dagen började, där orden inom mig aldrig tar slut, och där ångesten kryper sig allt närmre.

Jag hoppas att det kommer ge med sig innan barnen kommer hem. Att jag inte sitter här som ett fån, och inte vet vad jag skall göra. Kanske lugnar det sig, kanske inte. Kanske är det bara så att jag får stå ut med att det är så här jag kommer ha det ett tag framöver. Kanske är det så att under tiden som går, så kommer jag att hitta tillbaka till mig själv. Kanske är det så, att ångesten gör att jag blir kreativ igen. Kanske kan jag snart börja måla lite, i lugn och ro.

Många kansken och inget svar på någonting.

Oroskänslor

Oroskänslan som infinner sig i kroppen är enorm. Stressen som kommer upptar mig fullkomligt och jag vet inte riktigt var jag skall ta vägen med mig själv. Kanske kan det lätta under kvällen. Kanske är det bara tillfälligt. Eller så har det att göra med medicinsänkningarna, kanske, kanske inte. Svårt att veta vad som är vad och vad som har med vad att göra. Men det är ingen bra känsla just nu, just nu, önskar jag mest av allt, att den bara försvann.

Lägesrapport

2014-11-14

Lägesrapport

Nä, det är inte bra. Jag sitter och skakar på benen, rör på mig konstant, kan inte tänka klart, kan inte få saker och ting gjorda, kan inte ta mig till centrum, kan inte virka, kan inte måla, kan inte göra någonting. Jo jag kan skriva, och det är kanske där som min styrka ändå sitter. Att jag alltid kan få ut det jag tänker jag känner i just skrift. Även om det känns som jag vill skrika, så kommer ja inte skriva allt detta med stor text, jag tror att ni förstår ändå. Hur fort det kan rasa, hur fort fötterna försvinner under benen, hur fort som tankarna kan ändras.

Det är inte för att jag vill vara så, det är bara någonting som kommer. Jag tar mediciner, men det är inte allt för hjälpligt, jag har strategier för att klara dagarna, men det hjälper inte alltid. Vill jag göra någonting nytt, så är det ett stort projekt, även om det tidigare inte har varit några svårigheter. Som att leta upp en av gitarrerna till guitar hero. Hur svårt skulle det egentligen vara? Jag vet var de är, jag behöver bara öppna en dörr. Ändå kommer ångesten flygandes med världens fart, och ingenting händer i alla fall. Jag hamnar här, sittandes, utan att lyfta ett finger för mycket

Ingen dans på rosor

2014-11-12 Ingen dans på rosor

Nu sitter jag här igen, utan någon som helst aning om vad jag skall göra, vad jag bör göra. I bröstet bultar hjärtat hårt, som för att säga åt mig att jag skall ta fram någonting, ta bort någonting, städa, vara kreativ. Men ingenting vill sig. Det bultar bara hårdare. För jag kan inte ta mig för någonting just nu. Jag vet inte hur det skulle gå till. Och ja, jag blir förbannad på mig själv för att jag inte klarar någonting vissa dagar. Att förmycket intryck, får mig att rasa samman, och det hänger kvar en dag eller två. Det är inte bara att resa på sig, även om dagen innan varit väldigt trevlig, å är det intrycken som förstör mig. Oavsett hur jag försöker skärma av.

Jag vet inte alls vad jag skall hitta på..

Väntar ut tiden

2014-11-10

Sitter och väntar ut tiden, på att den skall gå, på att få komma igång, för att få komma iväg. Det är inte lätt. Att sitta och göra ingenting, trots att det finns saker att göra. Jag skulle kunna plocka i hallen, för där ser det förjäkligt ut, eller så skulle jag kunna plocka här inne, i vardagsrummet. Men ingenting känns som att det passar mig just nu. Jag vet inte vad jag vill göra, var jag skall börja, eller hur jag skall gå till väga.

Om en timme, lite mer, måste jag gå. Jag skall träffa läkare, kontaktperson och arbetsterapeuten. Se vad de alla har att säga om mitt tillstånd. Om hur vi skall gå vidare, hur medicineringen kommer fortsätta se ut. Jag vet ingenting just nu. Sjukskrivningen skall förlängas, så mycket vet jag just nu. Men det är en mindre sak i det hela. Det finns saker som är så mycket viktigare än sådant som märks just nu.

Vissa skulle kanske inte säga att jag är så sjuk som jag tror att jag är, men sedan är inte det heller personer som träffar mig dagligen, som ser mig i det vardagliga. Där det svåra ligger. För hur svårt skall det vara att överleva en vardag, själv? Det är många människors dröm att få vara hemma, utan att vara dödsjuk. Men när det är på gränsen till att man är inlagd, då är det inte så kul att försöka få vardagen att gå, att få sig själv att orka, ta sig i kragen, eller bara göra saker och ting som behövs fixas till. Det är inte så lätt, att förstå sig själv i dessa situationer heller. För varför reagerar en som en gör?