En fredag

2014-10-31

Fredag, barnen är hos sin fader, och jag sitter här och väntar på att ett spel skall installeras. Spel. Även om jag kanske inte kan spela speciellt mycket nu, så är det lika bra att passa på när det är billigt.

Hur som, skit i spelen nu, nu väntar vi på boendestödet, hon kommer vid 12. Egentligen, skulle vi ha tagit oss till simhallen, men som en god vän igår kom på, så är det höstlov, och enligt badets hemsida, finns det inte någon motionsimbana idag, utan endast lek. Förståerligt, men det gör också att jag inte kommer att gå dit. En hel bassäng full med barn, och så jag som skall försöka simma i 30 minuter? Nä, det kommer inte att ske. Vet där emot inte vad vi skall göra istället. Någonting. Vi får helt enkelt sätta oss ner och se vad vi kommer på.

Jag har ju minskat ner på morgonmedicinen nu, ingen stesolid förens under eftermiddagen, och jag tror att det fungerar ganska så bra. Under förmiddagen har jag inte lika mycket ångest, utan det kommer mer efter att klockan blivit två, och beroende på hur dagen ser ut. Självklart kan jag känna att jag skulle behöva någonting på morgonen, men då har jag lergigan som är lite snällare, enklare, och inte lika beroendeframkallande som Stesolid kan vara.

Måste bara se till att jag kommer ihåg att ta kvällsmedicinen, seroquel.. Men det är lättare sagt än gjort, då jag ofta hinner somna innan det är dags för den.

Kanske blir det en bra dag idag, kanske blir det en dag då jag gör någonting vettigt. Vi får se.

 

Har jag missat att skriva om någonting, här eller på http://rydbrand.wordpress.com ? vad vill ni veta mer om?

Annonser

Tid, och åter tid

2014-10-30

Kanske är det så, att det varit en bra morgon i alla fall, trots att det var förbannat kallt, kanske är det så att saker och ting börjar gå åt rätt håll, att jag börjar få alla bitar på plats, och också inse att det är bra att träffa folk.

På fredag blir första simtagen på flera år tagna, på onsdag nästa vecka skall jag till RSMH och göra ett besök, se om det är någonting som kan passa mig, och nästa fredag börjar en kurs med socialtsamspel. Skall bli intressant. Men också många saker på en vecka. Gissar att jag även har annat att göra, förutom det som gäller enbart mig. Orkar inte kolla det än, det kommer tids nog upp på tavlan.

Jag har önskat en sigvardtavla, en tavla som visar hela dygnet och där det går att sätta upp lappar för vad som skall göras när, vilken tid. Det är något som jag behöver som komplement till min whiteboardtavla för veckan. Att kunna se hur dagen går, timmarna som försvinner och när jag skall göra saker, är någonting som behövs nu. Tidsuppfattning är någonting som inte faller sig rätt just nu. Jag hoppas att det kommer bli bättre, för jag vill inte vara så som jag är nu. Det förstör för så många, och inte minst för mig. Som att blogga, eller sitta och virka. Det är saker som jag kan försvinna in i, och har ingen aning om hur länge jag setat med det. Jag kan inte ens uppskatta tiden, trots timstock.

Kanske blir det bättre, kanske sämre. Vi får helt enkelt se. Har ringt till arbetsterapeuten idag, och hon skulle se vad hon kunde göra, och så skall jag få en ny tid hos henne. Det blir bra. Hoppas att hon ringer idag, så vi kan fixa till allt.

Det där med mornar

2014-10-29

Kan en bli mer galen, än när mornarna inte fungerar som sig bör? Den ena säger fula saker, den andre skall inte göra någonting, och den första fortsätter att säga, slå och hålla på. Detta gör att det blir ett antal sms varje morgon, om att saker och ting inte går som planerat om morgonen. Att komma iväg i tid till skola/fritids, är alltid ett slag emot klockan. Tiden vill inte som vi, och allt går extra snabbt och långsamt på samma gång.

Nu är de iväg, smsen rullar in, och jag skall försöka göra någonting vettigt innan boendestödet kommer. Kanske hänga tvätten, eller se vad som finns på mitt skrivbord. Där behövs det rensas, men tvätten behöver också bli hängd. Yllekläder, tjocka tröjor, misstänker att mycket där i är mitt.

Förlorad matematik

2014-10-28

Sitter och väntar på att arbetsterapeuten skall ringa, jag behöver ett till hjälpmedel, ett som behandlar dagen, eller schema, som visar hur dagen ser ut och hur lång tid det är kvar. För jag fastnar i att göra saker nu, manisk eller inte, så är jag fast. Kommer inte ihåg de enklaste saker, går inte ut med hunden i tid, då jag sitter fast med någonting, eller ingenting. Jag behöver kunna se hur dagen försvinner, och vad jag skall göra när.

Nu är det virkningen som tar all tid, svårt att bryta marken. Jag är fast, oavsett hur trött jag är, så kan jag ändå virka. Det går på automatik. Där emot, har jag upptäckt en jobbig sak, jag har inte längre koll på matematiken, oavsett om det är höga eller låga tal. Lika så skrivandet, jag tappar bort ord, och bokstäverna sitter inte där de skall, de blir i fel ordning, fingrarna hittar inte längre rätt. Jag har kunnat skriva mer eller mindre felfritt utan att behöva kolla på tg-bordet, men det fungerar inte längre. Det blir mer och fler fel, inom både stavning räkning. Jag har inte tappat bort värdet utav pengar eller siffror, det är bara det att jag inte får ihop det. Enkel matematik, addition, i låga tal fungerar inte.

Jag var inne på pressbyrån idag, och skulle handla en dricka och så någon chokladbit, jag kunde inte lägga ihop 32+20. Jag tittade på pengarna i handen, men kunde ändå inte se om jag hade råd med det eller inte. Det var en väldigt skrämmande känsla. Och nu säger jag inte att jag har varit världsbäst på matematik, absolut inte, långt där ifrån, men det där var ett så pass enkelt tal, och jag missade det.

Tio minuter, och allt och ingenting

Postaday

Bara jag, och tg-bordet för tio minuter. Ibland händer det att jag hoppar på sådana här saker, som att skriva i tio minuter, eller vad det nu kan vara. Det som skrivs skall inte ändras, det skall vara så som det är. Vilket på ett sätt är bra, då det ofta kommer ut en del viktiga saker. Ibland. Jag skall inte säga alltid.

Love är iväg och lämnar Lex, barnen är på väg till skolan, och jag sitter här, funderar på om jag kanske skall ta mig in till köket och fixa lite. Kanske finns det tid till det efter, om jag har tur. Eller tur och tur, det handlar om ork och kraft. Att skriva ger mig kraft, det är här alla mina demoner kommer ut, och jag kan känna att jag är fri. Även om alla kan läsa det som skrivs. Det är en frihet, och jag kan själv välja vilken blogg jag vill göra det från. Jag har inte bara en blogg, som de flesta vet, jag har ett antal, olika beroende för vad det handlar om.

Jag är trött idag, och jag vet att jag skall duscha. Boendestödet kommer vid halv två, och då skall jag in där. Till det där blöta. Precis, jag tycker inte om vatten. Det är bland det värsta som finns. Speciellt i duschen, där det kommer som strålar, och en inte riktigt vet var de kommer att träffa en. Men det måste göras, och sedan på med rena kläder.

Skall också se till att fixa lite ingefära och citrondricka till mig. Min hals är inte vad den borde vara, det känns som att jag fått i mig allt för mycket whiskey, vilket inte alls är fallet. Det är medicinernas fel, den jag tar på kvällen. Den gör munnen torr som fnöske, och jag känner mig heläcklad av det. Tyvärr kommer det nog inte att försvinna å ett tag. Men har jag tur, så gör det så, tillslut.

Jag har ändrat lite på sidan, som ni kan se, funkar det, skall det ändras tillbaka eller är det bara bra som det är, och utseendet inte spelar någon större roll? Knepigt det där. Men jag gillar att det känns som att en läser en bok. Även om en får skrolla nedåt för att komma åt följande sidor.

Säg vad ni tycker, skriv en kommentar, hur hårt det än må vara, så är det bättre än ingenting alls.

2014-10-23.2

Vilken dag! Kan säga att jag är relativt trött efter alla turer fram och tillbaka. Till viss del, får jag kanske skylla mig själv som inte kollar upp saker och ting i förväg. Love gick med Lukas till tandläkaren på morgonen, jag åkte iväg till TIPS för läkarbesök och förnyelse av recept, än så länge gick allt smidigt. När jag sedan skall hämta ut mina recept, och i väntan på att Louice skall komma ner till centrum, så finns hälften av de tabletter jag skall ha, inte inne. Mitt högkostnadsskydd går ut idag, så jag ville gärna få tag på medicinen, idag, så jag slipper betala närmare 3000 kr för det jag skall ha. Sak samma, det fick vänta, för Louice skulle till tandläkaren hon också, bara för rutinkoll. Mediciner fick jag alltså lov att jaga efter detta.

Det visar sig att det finns på huddinge sjukhus. Jag blir inte ens förvånad, för varför åka ytterligare en gång till flempan? Jag har ju redan varit där en gång, så ännu en gång spelar väl ingen roll? Behöver jag säga att jag är lite trött i kroppen så här vid läggdags?

Men det är också sådant här som triggar mig. När stressnivån ökar, så kommer också alla paranoida tankar. Som han som satt bredvid mig och skrev i väntan på tåget i Flemingsberg, vad var det han skrev egentligen? Han satt och tittade på en massa folk, och skrev ner saker. Undrar om han skrev någonting om mig, det måste han nästan ha gjort, det kändes så. Varför tittar alla på mig, vad är felet med mig, varför måste de se på just mig.

Hem kom jag tillslut i alla fall, vilket kändes väldigt skönt. Och nu behöver jag inte lägga ut för hela högkostnadsskyddet nästa gång jag skall till apoteket. Utan kan ta det lite i sänder. Lite här, och lite där. För det är ingen billig medicin en får när en har ett gränspyskotiskt tillstånd, eller om det är psykotiskt (Läkarna har ännu inte satt någon diagnos på mig fullt ut, utan vi väntar ut och ser vad som händer). Jag skall i alla fall sänka stesoliddosen till en tablett, max två om dagen. Det känns bra, samtidigt så vet jag att det är den som gör att ångesten minskar lite. Men där har jag ju lergigan också, om det skulle behövas. Svagare, men fullt fungerande.

Vi får helt enkelt se vad som händer i framtiden. Skall tillbaka om två veckor, då skall det utvärderas.

2014-10-23

Tiden går fort när man har roligt, eller hur är det? Här går tiden för fort på grund av en massa besök överallt, med barn, utan barn, med mig själv, och utan mig själv. Och allt skall hållas koll på. Boendestödet har äntligen kommit igång, och igår skrev vi en genomförandeplan. Inte lika avancerad som den på jobbet, men ändå en genomförandeplan. Utvärdering om tre månader, och då får vi väl se hur jag och hon som är min BS är, och hur vi går ihop.

En sak som irriterade mig otroligt, är hennes ”jaaaa”, ”mmm” och alla sådana saker, som tex fnittringar när vi sitter och diskuterar. Jag misstänker att hon var väldigt nervös, med tanke på att Love också var med, men det ger inte någon rätt till att vara nedlåtande, eller i alla fall låta nedlåtande. Hon hit i morgon igen, och det första hon skall göra, är att kasta in mig i duschen. Ni som känner mig, vet att jag har svårt att ta mig in dit, och det kan gå ett tag mellan gångerna. Men det skall nog gå, nu får jag någon som säger åt mig vad vi skall göra. Eller snarare vad Jag skall göra.

Whiteboarden skall fixas till, och ändras om varje vecka, så att den används, jag skall komma igång med att simma och ta mig dit minst en gång i veckan, men en sak i taget. Mer än så går inte. Det gäller att inse sina begränsningar, vilket inte alltid är det bästa, då en så gärna vill verka frisk! Jag vill klara av att göra någonting ordentligt.

Just det, vi skall även ta kontakt med RSMH för att se om det finns några kurser som passar mig, och eventuellt göra ett besök där. Så att jag kommer igång med saker på dagarna, att jag inte bara blir sittandes. Men det kommer. Som sagt, en sak i taget.. Sakta med säkert skall jag bli bättre

”Set Three Goals” swedish

Okej, då skall vi se.

Jag vill, med denna blogg:

  • nå ut till så många människor som möjligt, för att förklara hur det känns att vara i ett gränspsykotiskt tillstånd, samt hur livet efter/under det kan te sig.
  • Komma fram till hur mitt liv kan bli bättre genom den hjälps som ges till mig
  • Öka min förmåga att blogga och skriva på ett bättre sätt, som gör det jag skriver lättare att ta till sig

Helt enkelt öka min läsarkrets, både här och på twitter

Det där med att vara förälder i alla lägen

Är inte alltid det lättaste skall jag säga.

Jag glömmer omedvetet bort saker och ting som skall hända, jag glömmer att påminna barnen om det ena och det andra, och jag tar på mig allt för mycket saker utan att själv tänka på det.

Sedan kraschar jag, för att jag mitt i allt detta, förlorat mig själv och vad jag klarar av, egentligen. Då hamnar jag här, sitter och grubblar över hur dålig förälder jag är för mina barn, om jag ändå vore som de andra, om jag bara inte var sjuk. Och så vidare. Där rullar jag in mig i ett täcke, som är tjockt och tungt, och svårt att ta sig ur. För jag vet inte hur jag skall lyckas med det själv. För att man skall vara duktig, klara av att göra det som hör föräldrarollen till, laga mat, städa, kela med ungar, katter och hundar (om nu sådana finnes i huset), städa lite till, sysselsätta barn, komma ihåg att ta vara på den tid som finns, och så skall en själv också ha lite tid till att varva ner, komma upp. samla energi, samla kraft och mod till att klara ytterligare en timme.

Samtidigt så tänker jag, att det borde finnas fler som tänker som jag, som fäller en eller flera tårar då och då, just för att de inte orkar. För att vi inte kan vara som alla de super föräldrar verkar vara, bra på just allt. För det är vad vi ser, hur det egentligen är, är något som endast de kan tala om.

Till allt detta, vet jag att jag också att jag har en sjukdom, om inte flera, och det yttrar sig på flera olika sätt. Jag mår psykiskt dåligt, och jag har min fibro, men jag känner inte att det är någonting som jag kan skylla på. Kanske är det jag som tänker fel där, men hur skall man kunna skylla på någonting som inte syns? Utan som är något som endast jag kan avgöra?