writing 101 ”size matters” swe

Att försöka komma ihåg, hur allting var när en var 12, är svårare än vad det låter. Det gäller att komma ihåg både tid och rum. Men ni får rätta mig om jag har fel. För sådant händer, mer än ofta.

Jag tror att vi fortfarande bodde i radhus, kompisarna nära till hands och lekplatsen runt hörnet. Pappa bodde i en annan del av området, men också där var det nära till allt vi som barn behövde. Vi flyttade fram och tillbaka, varannan helg där, eller varannan helg där. Ibland var det veckor det handlade om, eller varannan vecka. Lite olika, beroende på vad som passade.

Jag trivdes i båda områdena. Vi fick leka ute, klättra, nära till skogen och nära till vännerna, inga bilar direkt utanför husen. Vi var säkra. Mopederna som åkte förbi oss när vi satt och gungade, eller ritade på gatan, skrek vi åt, inte för att vara kaxiga, utan för att det var så det skulle vara. Där vi lekte, skulle inte moppar köra. Så enkelt var det. Vi var ett gäng som höll ihop, killar som tjejer. Krigade. Jagade. Allt som vi kunde komma på. Klättra på träden i skogen och hade hemliga klubbar som ingen annan fick känna till. Språket varierade, varför inte använda sig av rövarspråket, eller försöka komma på något eget skriftspråk, som man sedan glömde bort.

Vika papper, jaga killar och leka med barbies och bilar. Kasta bollar mot ett plank eller en vägg, hoppa kråka och hoppa hopprep. Dagarna gick i ett, och försvann till att bli någonting bortglömt.

Kanske var det också i denna veva som vi flyttade, med både mamma och pappa. Jag kommer inte riktigt längre ihåg när det var. Det går inte att komma ihåg allt. Kanske var det så, kanske inte. Det är ett par år sedan nu. Mer än ett par. Åldern kommer ikapp en och jag är nu själv lika gammal som de jag tyckte var väldigt gamla på den tiden. Men tiden är ingenting att oroa sig för, för hur mycket jag än anstränger mig, så kommer den att flyta efter. Det går inte att springa ifrån den, det går bara att gömma sig, och hoppas på att ingen ser.

Writing 101: Point of View swe

Tre historier som skall bindas ihop till en.

Han gick där, tyst, höll hennes hand i ett järngrepp, och ville inte att denna promenad skulle ta slut. Han visste vad som väntade när de väl var hemma. Ensamheten som skulle komma, de tysta ytorna, de färglösa tingen som fanns i deras hem. Men tillslut så skulle de vara där, helt ensamma, och stämningen som fanns mellan dem, var nu så spänd att han inte visste vad han skulle ta sig till. Där emot, farsinerades han av hennes styrka, styrkan att orka, att klara av det lilla hon kunde göra. Förändringarna som skett med henne, hade han redan sett, kanske till och med före hon själv kommit på dem. Vid slutet av deras promenadstråk, satt det en äldre kvinna på en bänk. Och trots att det var höst, så satt hon där. Han hade sett henne tidigare, och varje gång hade hon en stickning med sig. Hon var halvklar med det hon stickade denna dag. En tröja, en röd tröja i minimal storlek, antagligen till något barnbarn eller så var det bara en sak hon gjorde för att fördriva sin tid.

Han började gråta, kände hur han inte längre kunde hålla tillbaka tårarna, utan lät dem sakta ringla ner för sina kinder. Tänk om hon, hans fru, tillslut skulle hamna där, sittandes på bänken, stickandes, oavsett om regn eller snö föll.


 

Bänken kändes kall denna dag. Den värme som hon ibland kunde känna när hon satt där, var borta. Kvar var bara hon själv, den tomma bänken och stickningen hon hade mellan sina händer. Hon satt där, ensam, dag ut och dag in. Men det var hennes val, det var ingen som tvingade henne till det. Hon misstänkte att det var för att ingen fanns kvar där hemma längre. Barnen hade sedan länge flyttat ut, och hennes man hade sedan några år tillbaka försvunnit. Att sitta på bänken, tittandes ut på de människor som gick förbi, hade blivit hennes intresse. Medan hon stickade till barnbarnen som hon aldrig träffade, hittade hon på historier om de människor som gick förbi henne. Hon var medveten om vad folk tyckte om henne, men inte en enda av de som gick förbi henne, hade egentligen ingen aning om varför hon satt där.

De flesta trodde att hon satt där för att hon inte hade någon stans att bo, eller att hon drack. Anledningen var att hon inte kunde sitta hemma. Ensamheten som var, efter barn och partner, hade varat allt för länge där inne, i det tomma huset. Det var bättre att sitta här, se människor som uttryckte alla de möjliga känslorna som fanns. Ibland kom det till och med någon som satte sig bredvid henne, pratade kanske lite, eller bara satt. Men det var sällan någon som frågade om hennes egentliga orsak. Personerna som gick, hade fullt upp med sina egna problem, och kunde säkert inte förmå sig att ta sig an hennes.


 

Hon gick på stadiga ben genom parken, ,de hade gått denna väg så många gånger nu, att hon skulle kunna gå den med förbundna ögon. Kanske var detta en bra övning. Hon fantiserade om att hon gick där själv, utan att bli ledd av någon. Deras förhållande var på sluttampen, och hon själv höll på att förlora synen. Trots att hon var så ung, hade någonting hänt som gjort att synen höll på att försämras, sakta men säkert. Dock längtade hon inte längre hem. Det hade börjat bli tyst i hemmet, de barn som de försökt att få, så många gånger, hade aldrig kommit, och hon själv mådde allt sämre och sämre. Synen var det minsta problemet. Det större var att hon hade börjat förlora sig själv. Alla försök till att få barn, hade tagit på hennes psyke, då ingenting verkade fungera, och hon gick allt djupare in i sin bubbla. Kanske var det så, att hon en dag skulle hamna på bänken där kvinnan satt. Kanske hade de någonting gemensamt, kanske var hon lika förstörd som hon själv var.

Tiden som gått, hade gjort mer och mer att hon förlorade sig själv. Orkade inte göra någonting, och att synen försämrades sakna men säkert, var inte någonting hon kunde göra någonting åt. Livet måste fortsätta, men utan honom. Löven dansade runt hennes fötter, men hon kunde bara känna dem, som små slag som träffade ben och skor. Hon skulle klara allt detta själv, men hon ville verkligen inte dra med honom i detta. Deras äktenskap var över, trots att de höll varandra i handen. Gamla vanor sitter i.

 

”Drömmar” writing 101 No Adverbs swe

trådar av drömmar

de försvinner
långt ner i sig själva
tagna har det blivit
vi vet vilka de är
men kan ej hjälpa
de är för starka
trotts de drömmar som vi har
löser de upp våra trådar

trådarna flätas runt oss
låter oss kvävas
våra egna drömmar kommer ta vårat liv
och vi kan inget göra

hennes drömmar har slutat
beffiner sig i deras våld
hon märker inget
är bara vi som ser
hon tror att hon lever
hon har sina drömmar kring sin hals

 

Kan ha missat någonting, ingen är perfekt. Rätta mig gärna

”Logiskttänkande och ologiskttänkande” writing 101.7 swe ”Give and take”

– Din kropp kommer att försvinna, bara så att du vet. Genom att blekna, kommer du att tyna bort, sakta och säkert kommer det att ske. Först kommer dina kroppsliga kanter suddas ut, sedan kommer du nästan att se hur du bleknar, inte känner vad som händer i din kropp.

– Men hur skulle det kunna ske, rent logiskt, så är det omöjligt att försvinna.

– Men om jag säger att det är du som påverkar vädret, och att vinden skall styra dina steg, och säga till dig om du går rätt eller fel. Då måste du ju ändå hålla med om att det jag säger är sant, för det är så dina tankegångar går. Och din känsla säger att det jag säger är rätt

– Nä, jag kommer varken försvinna eller bli styrd av något väder, det är helt omöjligt att något som låter så fånigt kan stämma.

– Men varför river du då dina knogar, håller dina händer hårt och varför river du ibland i ditt hår, då dessa tankar kommer?

– Okej, kanske är det så att jag är lite rädd för vad som händer, hur mina tankar formas, men jag vet att det också kan innebära att jag har en sjukdom, att jag är på väg att blir sjuk, vilket tillslut innebär fler mediciner.

– Så ser inte jag det. Jag ser det som att, eftersom att du inte ens känner dig hemma i din egen kropp, så ser jag det som att du har en annan verklighet än alla de andra i din omgivning. Dina tankar och känslor, kan inte någon ta i från dig, så varför skulle det vara fel att tänka och känna så som du gör?

– För att det inte är logiskt! En människa har sina gränser, kroppsliga och sinnliga, men mina är lite skeva just nu, men det innebär inte att jag måste lyssna på dig och ditt dravel! Försvinn, låt mig bara få vara där jag är, och försöka ta mig ut ur det hela!

– Men varför skulle du vilja slippa mig? Ologiskt tänkande, kan vara spännande ibland. Tänk vilka världar som skulle kunna öppnas för dig, tänk vad din fantasi kan få fart!

– Jag vill inte tänka ologiskt, jag vill känna att jag lever, i en värld där jag är anpassad till att jag skall kunna utföra då många uppgifter som möjligt, där jag har kontakt med mig själv och min kropp. Där ingen i familjen behöver lida för att jag är som jag är. Så snälla ologik, kan du inte bara försvinna, om så bara för några timmar, kanske kan det bli lite lugn och ro ett tag.

-Glöm och dröm. Jag kommer finnas här i ditt bakhuvud, och titta fram när du minst anar det, och då du behöver mig som sämst. 
Bara så att du vet 😉

2014-09-25

 

Hur kan det vara så svårt att förstå, jag försöker förklara så bra jag bara kan, om hur jag mår, både i tal och i skrift. Det finns ingen möjlighet för mig att ta på mig mer stress än vad jag redan har, och det spelar ingen roll vad det är. Min stressnivå, ligger konstant högt upp, oavsett om det finns folk hemma eller inte. Det gränspsykotiska är ingenting som går över på några dagar, det stannar kvar, jag är fortfarande sjuk, oavsett om jag kanske tar mig till skärholmen någon dag, eller kan ta mig ner till centrum, så finns det de dagar då jag inte kan göra ett smack, och att jag kan ta mig iväg vissa dagar, hänger mer på att jag har sällskap, någon som håller mig lugn, någon jag kan tala med om hur jag mår, och säga till om det blir för mycket. Det är så mitt liv ser ut nu.

Det är så pass, att jag inte kan ta hand om mina barn själv, utan att kollapsa på ett eller annat sätt. Men, det söker jag hjälp för, det finns stöd för dem att få, och det finns människor som förstår och tar mig på allvar. För andra måste jag försvara mig, som att det inte är nog med det som redan är sagt. Jag är inte frisk, jag kommer inte bli fullt återställd på ett bra tag, och det är bara till att acceptera. Både från min sida, och från andra sidan.

Men jag vill inte behöva förklara mig, försvara mig, för det som min sjukdom gör mot mig. Det är inte mitt val att vara så som jag är nu, och jag jobbar hårt på att det skall bli bättre.

Ställ frågor istället, jag svarar gärna på hur saker och ting ligger till, vad det är som är svårt för mig, och vad som jag skulle kunna klara av. istället för att ta mig för givet.

”En karaktär” writing 101.6 swe

Hon sitter där på sjukhussängen, man kan se henne när man går förbi ute i korridoren. Ibland tittar hon upp, andra gånger sitter hon försjunken i tankar, eller med papper och penna. Det märks att hon försöker att bli bättre, hon vill att allting runtomkring henne skall fungera som det skall, men det går inte. Genom att rita blir hon av med en del av skulden. Skulden över att ha behövt lämna sin familj hemma, medan hon kan sitta där och göra ingenting.

Men det syns på henne att saker snurrar runt där uppe i den grå hjärnmassan. Hon tittar sig omkring och försöker fokusera på någonting annat än det som är just nu, fokusera på någonting hon kan påverka. Det är en försjunken min som hon visar, trots att hon ler när någon pratar med henne. Att hålla en god min, är någonting som hon lärt sig sedan barnsben. Den där masken. Som hon jobbar så hårt för att upprätthålla, för att den inte skall krackelera, har redan fått sina sprickor, de kom redan innan hon lades in på psyket. Men det var hon själv som upptäckte dem, ingen annan kunde se så djupt inom henne som hon själv. Väl medveten om vad som hände.

Så nu sitter hon där, benen dinglandes, på sängkanten. Funderande över hur morgondagen kommer att se ut, om hon kommer kunna rita av sig all den press hon har på sig själv.

Varför skall det göra så ont?

Bit ihop, låt inte andra komma dig nära, låt dem inte se dig utan din mask. Det skadar bara, ingenting blir bättre av att de se hur du mår.

Låt tiden ha sin gång, låt allt bli till det som det en gång skulle.
Till det som en gång var tänkt.

Men varför måste allt göra så himlans ont?

2014-09-19

2014-09-19

Nu var det några dagar sedan sist, men det är inte mycket nytt som har hänt. Jag slarvar med det jag gör, glömmer bort min egen medicin, vad som skall göras och hur det skall göras.

Träffade i alla fall min arbetsterapeut idag, och vi skall fokusera mer på att jag får till ordentliga rutiner mitt i allt kaos. Det kommer nog att ta sin tid. Men till dess, har jag några frågor som jag skall svara på, så att de vet vad de skall fokusera på. Även hon, min arbetsterapeut, ansåg att jag kommer behöva boendestöd i ganska så stor utsträckning. Det anser jag med. Dels har jag väldigt dålig koll på klockan, den inre fungerar inte riktigt som sig bör. Timmar kan gå, utan att jag gör någonting. Knepigt är vad det är, och jag förstod på arbetsterapeuten att hon också tyckte samma sak. Kanske är det så när en själv har jobbat med människor som har liknande problem, att en gärna vill klassa sig som lite bättre, att en vet hur hjälpmedlen fungerar, och hur de skall användas, kanske är det det som gör det hela så svårt att acceptera?

Men nu är i alla fall stenen i rullning ordentligt, och det blir ett resursmöte nästa vecka. Äntligen! Det har jag ju inte varit på om sedan början av allt detta

writing 101.5 swe ”likt ett lego”

Min nakna kropp springer ut och möter månskenet
Aldrig har jag kännt mig så fri
Jag fångas och låter strålarna smeka min hud
Färgerna ändras, förvandlas
Regnet faller, tär söder mig, slukar mig
Leker med mig likt en docka
Rör mina armar och låter mig flyga iväg
Mina vingar faller av
vinden sliter sönder dem
Rasar, störtar, sjunker
Marken känns så mjuk när jag krossas
Den sluter sig om mig
Välkomnar mig

Jag är ett lego
Mina bitar ligger på marken
Jag överlämnar mig åt er
Vill ni får ni plocka ihop mig
Den som lyckas får min själ