En vanlig morgon

Barnen har kommit till skolan, och jag har varit ut med hunden. Nu sitter jag här, och har antagligen gjort det i snart en halvtimme. Jag är inte nå bra på det där med tid just nu. Den däringa tidsuppfattningen har försvunnit ganska så ordentligt. Vad som för mig känns som en evighet, kan egentligen bara vara några få minuter och såklart tvärt om. Ja, andra människor har också så, men för mig så kan timmar gå utan att jag gör någonting. Eller i alla fall tycker mig ha gjort ingenting.

Idag skall det dock göras saker. Jag skall städa. Klart är att jag kommer använda mig av en lista med saker jag skall göra, samt timstocken, annars kommer det inte att gå det minsta bra. Jag är väl medveten om vilka svårigheter jag har, men jag vet inte om det gör saker och ting lättare. Skall här i veckan som kommer, träffa en arbetsterapeut och se vad hon har för hjälpmedel till mig.

Jag önskar mig en boll- eller kedjeväst. Så att jag i alla fall kan ha koll på min kropps gränser. Måste bara se till att komma ihåg det.

Ensamheten i flersamheten

Det är ju konstigt, att trots att jag har flera vänner och i familjen som jag kan prata med, så känner jag mig otroligt ensam. JAg misstänker att det är sjukdomen som gör det, att jag isolerar mig på ett ofrivilligt sätt, och sitter här. Men när ångesten river i en, så finns det inte så mycket att göra, än att stå ut, och göra det som var tänkt. Ibland tar det bara lite längre tid att komma igång, vilket gör att ångesten ökar. Om en timme skall jag gå ut, efter det, så kommer tiden att rulla fort som attan. Hämta barn, få hem barn, laga mat osv. Ikväll är jag själv. För första gången på länge,skall jag själv ha barnen på kvällen. 

Kanske är det också där som ångesten ligger. Jag misstänker att så är fallet. En hemsk känsla att känna, när det gäller ens barn. Maktlösheten över att inte kunna ha kontroll över sig själv och tre andra individer samtidigt. 4 med hunden. 

Men jag skall klara det, och det får helt enkelt gå som det går. 

En vardag, med början här och nu

Eftersom att jag redan sedan tidigare har en block som beskriver historian, behöver jag också en som kommer hantera hur dagarna nu ser ut, hur jag mår och vad som händer runt omkring mig. För det är mycket, ångesten tar sin plats, och hunden och jag behöver vårat.

Så här tänkte jag blogga från och med nu, om det som sker här och och där, ingenting om dåtiden.